Operation

I över ett halvår har min bror haft sej fram och tillbaka med läkare och nån salva som inte hjälpt och tjatat och oroat sej och allt har bara varit jobbigt. Idag hade han äntligen fått en tid för att göra ett mindre ingrepp (skurit och sytt lite). Så körde honom till sjukhuset - ingreppet tog bara en halvtimme och nu det är äntligen över. När han kom tillbaka var han så lättad samt att all nervositet släppte så han la sej mot min axel och bara grät ur sej allt <3


I bilen hem släppte dock lokalbedövningen...Jävlar vad ont han hade så jag panikkörde till närmsta mack, körde mot rött och stannade inte för en bil när jag skulle till vänster :))) Men han behövde vatten till alvedonen, och han skrek av smärta så då kör man!
Körde väldigt försiktigt hem sen; under fartgränsen för att minimera en guppande bil så han inte skulle få ännu ondare. De övriga bilisterna va väl inte så glada men skitsamma, brorsan va viktigast. Han skrek och grät nästan hela vägen hem och man känner sej så hjälplös, finns inget man kan göra.

Men nu är vi hemma och han fick en morfintablett av mamma så nu ligger han och snarkar och läker. Min lilla älskade lillebror<3