Prioritering nr 58

Skulle vela skriva om den braiga helgen jag haft och lägga upp fina bilder men just nu känner jag mest för att sluta existera...

Jag har ont i magen, jag är ledsen och jag vill bara få bli omkramad.
Jag känner mej så jävla oviktigt.

Jag ser hur mina så kallade vänner umgås och festar när de lägger ut det på sociala medier, men det är sällan någon hör av sej till mej och frågar om jag vill vara med. 1 av 10 gånger hör väl någon av sej. För det mesta får jag bara ta del av videos och bilder på instagram och snapchat. Sitta där och undra "varför frågade ingen mej?".

Skiter folk i mej? Glömmer mej? Eller är jag så oviktig att jag inte ens snuddar folks tankar.
Jag existerar liksom inte för omvärlden.

Jag är den som måste fråga om vi kan ses, annars blir det inget.
Annars blir jag sittandes med mobilen i handen i hopp om att den ska plinga till och jag ska få ett meddelande där det står "vill du ses?".
Men det meddelandet kommer aldrig.
Jag måste vara den som frågar för jag får inte själv frågan.



Magen gör fortfarande ont, tårarna rinner fortfarande och livet känns kasst.
Och ingen tröstande kram har jag fått än heller...