Räcker inte till (TW livet)

Det tog mej 4 timmar att kliva upp ur sängen idag. 4 timmar av gråtande och en överväldigande känsla av otillräcklighet.

Det känns inte som jag är tillräcklig för någon. Jag är inte nog. Jag är inte bra som jag är.
Ingen har plats för mej.

Min äldsta, bästa, närmsta vän och jag har pratat om att vi borde försöka ses mer men han hör inte av sej när det är fest hemma hos honom. Sånt får jag veta dagen efter när han hör av sej och berättar hur bakis han är och berättar om hela festen som jag inte blev bjuden till.

Och min familj...Vet knappt vart jag ska börja.

Mamma och pappa överöser mina syskon i komplimanger.
Min syster har så fina ansiktsdrag och är så fin i håret och har så fina kläder och hela hon är så himla fin. Jag är uppenbarligen inte lika fin.
Som igår när vi firade påsk här hemma och folk sa hur fin min syster var. Hennes pojkvän sa till andra "kolla vad fin hon är" och var helt lyrisk. Var det någon som gav mej en komplimang? Nej.
Jag tycker min syster är jättefin och jag är så glad över att hon har en sån kärleksfull pojkvän som riktigt lyfter upp henne och överöser henne med fina ord, men jag då? Jag har alltid stått i skuggan av min syster när det kommer till utseendet. Jag har fått höra ett x antal gånger att Cajsa var den som fick alla fina ansiktsdrag. Det sårar.

Och min bror, som är jätteduktig på att spela gitarr och sjunga får självfallet höra det titt som tätt. Och med all rätt såklart för han är verkligen duktig men jag sjunger ju faktiskt också...Jag har hållit på med musik sen jag var 7 år och jag vet att jag inte låter alltför dålig då jag fick ett gäng solon under de 3 år jag gick estet. När jag gick estet fick jag komplimanger av andra elever, de tyckte verkligen att jag sjöng bra. Men av mamma och pappa har jag inte fått så mycket sånt.
När jag tränat på låtar hemma och "halkat" på nån ton har jag fått höra "ska du verkligen sjunga så??" medan när min bror har gjort likadant har det varit "sånt som händer".

Mina syskon verkar uppenbarligen föredra att umgås mer med varann än mej.
När jag försöker umgås med dem och kanske går in på deras rum och sådär får jag höra "vad gör du här?". Men om de gör så mot varann är det skoj och glatt. De tar bilder ihop och lägger ut på instagram och skriver fina texter. Ingen av de gör nå sånt med mej/för mej. Det känns inte som att de inte vill umgås med mej, jag betyder inte lika mycket för dem som de betyder för mej.

*

Och en sak som gjorde mej väldigt ledsen hände i lördags. Eller snarare, det som inte hände...
Jag lägger inte så mycket tid på mitt hår eller på smink, jag råkar gilla mitt hår och ansikte som det är, utan en massa fix och produkter. Men i lördags la jag faktiskt ner lite tid på det. Jag hade sovit med flätor så mitt hår var alldeles vågigt och jag hade sminkat mej lite vilket jag tyckte lyfte fram mina ögon mer. Jag kände mej så jävla fin. Jag kände mej verkligen jättefin och inte en enda människa sa något. INGEN.
Nu gjorde ju inte jag detta för uppmärksamhet eller 1 kilo komplimanger men ni vet själva när man ansträngt sej lite och ingen reagerar.
Det gjorde mej väldigt ledsen faktiskt.

*

Jag försöker vara folk till lags. Hjälpa till, stötta, göra men känns som jag får mest klagomål på mej.
Jag söker för lite jobb. Jag anstränger mej för lite. Jag gör inte sådär med håret som folk tycker att jag borde. Jag har inte klänning på mej så folk kan säga att jag är fin för uppenbarligen kan man som tjej inte vara fin i skjorta. Jag lägger mej uppenbarligen i saker när jag trodde att man fick dela sina åsikter. Jag står uppenbarligen i vägen när allt jag försöker är att uppmuntra och stötta.
Allt jag gör är antingen fel eller inte bra nog.

Jag är inte bra som jag är. Jag är inte nog.
Ingen har plats för mej.

Folk kan uppenbarligen inte ens ge mej en simpel komplimang. Varför?
Är jag inte bra/fin nog? Duger verkligen inget jag gör?
Eller är jag helt enkelt en sån person som är dömd att leva i skuggan av allas förväntningar?


~Jag må verka som en hyfsat glad person utåt men när jag blir själv orkar jag inte hålla uppe muren längre utan faller sönder och samman. Ingen vet hur illa det är~