Det här med livet

Att stå och gråta inne i stationshuset bland folk medan man ringer runt för att försöka komma hem för att nästa buss inte går förrän om 2 timmar: ingen kul grej att göra på sin lördag. Eller någon annan dag heller för den delen.

Aldrig varit så ledsen, skamsen, vilsen och ensam i hela mitt liv som då.

Det löste sej efter en stund tho, tack och lov, så att jag äntligen fick komma hem istället för att behöva vara i en stad där jag inte hade någon att gå till.
Hem och krama om min stora Piplupplushie och gråta mer...

Jag har fått mysiga mammakramar och hon har torkat mina tårar<3

Trots att jag sitter hemma, omgiven av familjen känner jag mej lite ensam. Fatta mej fel, det är oerhört mysigt att sitta här, omgiven av kärlek och förståelse men jag känner hur något inom mej saknas.

Mina fina vän Josef ringde mej nyss och kollade hur jag mår. Han ser alltid efter mej, han är så rar. Han skulle även försöka hinna hit en stund imorgon så jag får lite sällskap.

För att vara ledsen och känna mej tom och ensam har jag ändå väldigt mycket kärlek.
Men jag vill inte vara ledsen och gråta en massa. Jag vill få vara lycklig, är det verkligen så mycket begärt?