Stelare än morgonstånd

Att säga hej till gamla vänner man råkar stöta på på stan kan verka som en trevlig grej men icke. Jag har aldrig varit med om något stelare i hela mitt liv. Det var enbart pinsamt och jag ville springa där ifrån.

2 personer som jag stod så sinnessjukt nära förut. Vi gjorde allt ihop, delade allt, visste allt om varann och så en dag så bara: nope.
Grejen är den att dem två hänger fortfarande ihop och är fortfarande lika nära vänner men jag droppades av på vägen någonstans för några år sedan :))
Vet ej varför, jag försökte hålla ihop oss när vi började olika linjer på gymnasiet men uppenbarligen bestämde de sej för att de var trötta på en trio och jag var överflödig??

Blev ett "hej-hur är det med dej-vad gör du nu för tiden-okej-hejdå". Givande.
Alla bara stod där och sa typ inget, försökte tvinga fram något att säga för att bryta tystnaden...Det var så stelt.

Varför valde jag ens att gå fram och försöka prata med dem?? Stupid me.
Sprang därifrån med pojken min som bevittnade hela katastrofen. Stackarn.

Lets aldrig göra det igen! Man lär av sina misstag

*

Men helt ärligt folk, jag saknar de faktiskt inte speciellt mycket. Möjligtvis hur vi hade det förut men skulle inte palla med dem idag. Den ena har blivit mamma och den andra har ett förhållande med sin hund mer eller mindre...Är vän med dem på fb och allt som syns från de är småbarn och hunden. Inte min grej!
Jag gillar mina tv-spel och att inte bli väckt av barngråt på nätterna.

Okej, nu har jag rantat klart och ska återgå till One Piece