Mer osynlig än osynlighetsmanteln

"Nu krampar min mage igen [...] tror det kan vara för att jag är stressad"
"Du får vila ordentligt"
"Jadå, jag ska en varm dusch nu och sen fixa te, äta vindruvor och kolla på AHS"

Phhf...Kom inte längre än till duschen. Nu sitter jag med röda ögon, en ångestfylld kropp och ännu mer magont.
Denna konstanta ångest och "jag duger inte till någonting" känsla hänger konstant över mej. Är en bra dag för mycket begärt? En dag!

Fyfan vad fint det vore att ha någon som bara "du får inte vara ledsen, jag kommer över direkt med godis så kan vi snacka skit om hela mänskligheten eller bara glömma bort tid och rum till en massa värdelösa filmer!". Jag hade en sån människa i mitt liv förut, men vi växte ifrån varann. Saknar henne så jävla mycket. Saknar oss.

Jag är så trött på att vara den som frågar om man kan ses för om jag inte frågar blir det inte av...#VärldensMestBortglömdaMänniska



^Gråter typ varje gång jag ser denna bild. Håller med personen som skrivit under ~this hit me hard as fuck~ Det gör så jävla ont att bli bortglömd/bortprioriterad/ett andra val

Skojar inte ens. En vän skickade för ett tag sen på Snapchat att hon jobbat sin sista dag. Hon har jobbat uppe i Stockholm vilket har gjort vi inte setts på rätt länge....Så då skickade jag tillbaka att vi får planera in att ses nu när hon kommer hem igen. Fick inge svar. Såg att hon öppnat upp min snap men hon svarade aldrig.
Vore trevligt om jag hade någon som brydde sej om mej tillbaka.