Min irrationella sida...

Jag kan vara väldigt rationell och analytisk, jag har normalt sätt inga egentliga problem med logiska resonemang. Jag använder logik när jag resonerar om historia, samhälle, människors beteenden, psykologi, filosofi och mycket annat. Inga problem.
Sen ska jag resonera kring mig själv och mina relationer och POFF så försvann all logik. Jag är en väldigt emotionell person, på gott och ont, och med ett katastroftänk och självhat från helvetet.

Så, nu när jag är svintrött så har jag av någon anledning bestämt mig för att skriva om min irrationella sida.

Jag och Freyja har en fantastisk relation, hon är verkligen helt underbar och jag är galet kär i henne. Vi har varit tillsammans i 1 år och 7 månader och är kärare i varandra än någonsin. Hon gör mig genuint lycklig och jag kan inte tänka mig livet utan henne.

Tror ni att jag får ha det så bra ifred? Nope!

När jag föll för henne var jag säker på att det inte var besvarat.

Det visade sig snabbt att det var besvarat.

Då trodde jag att hon snart skulle tröttna.

Hon tröttnade inte.

Då tänkte jag att hon om ett tag skulle dumpa mig, vilket hon inte gjorde.
Nu har vi gott igenom så otroligt mycket ihop och jag blir säkrare och säkrare på hennes känslor för mig, så jag är rätt säker på att hon inte planerar att göra slut.
Great!
Då är allt lugnt!
Nope!
Förra gången jag var tillsammans med någon som genuint älskade mig och behandlade mig med kärlek och respekt (det har bara hänt en gång tidigare) så dog hon i en brand.

Helt plötsligt var på död.
Borta.
Vi förlovade oss den 25e och den 29e samma månad var hon död.

Då nu går jag runt och nojjar i bakhuvudet att någonting ska hända Freyja också.
Totalt ologiskt!
Som att älska mig skulle vara dödligt?!?

Vad håller min hjärna på med?
VARFÖR FÅR JAG INTE VARA GLAD IFRED?