Carolinafarrajs blogg
Tjej, 37 år. Bor i Stockholm, Stockholms län. Är offline

Senaste inläggen
PREMIÄR!!!!3 september 2018 kl. 18:41
lista som jag snodde från Mynta
12 augusti 2018 kl. 17:33
En text med anledning av idag.
22 juli 2018 kl. 20:08
Nu blir det drev
11 juli 2018 kl. 17:12
Mitt senaste gigg!
4 juli 2018 kl. 23:13
Det är lite mycket nu
4 juli 2018 kl. 05:50
Nu jävlar :D
12 juni 2018 kl. 09:02
Facebook minnen
4 juni 2018 kl. 04:21
Jag sluter mina ögon
3 juni 2018 kl. 23:37
Veckans prestation
26 maj 2018 kl. 15:24
Visa alla
Fakta
Civilstatus: UpptagenLäggning: Homosexuell
Intresse: Politik
Bor: Med någon
Politik: Anarkist
Dricker: O´boy
Musikstil: Inte valt
Klädstil: Blandat
Medlem sedan: 2016-07-11
Event
Carolinafarraj har inte lagt till några event än.
Update
Okej, en liten uppdatering om livet. Mycket har hänt. Jag har varit i en väldigt djup svacka, en sån som jag då och då hamnar i, det ligger i min problematik att ångesten blir intensivare i vissa perioder och jag går in i depressioner. Ovanpå det fick jag ett dödsbesked som tog väldigt hårt på mig. En av mina bästa vänner har gått bort, tan någon tydlig orsak egentligen, vi vet helt enkelt inte varför. Han somnade och vaknade inte igen. Vi har varit vänner sen barndomen och han har funnits där för mig i´genom väldigt svåra tider i livet. Jag saknar honom, väldigt mycket. Jag tror inte jag tagit in det här helt än, det känns fortfarande som att han lever.
Men trots sorgen tror jag att jag är lite på bättringsvägen gällande depressionen. Jag orkar mer, klarar av att deala med min sorg, ta hand om mig själv och jag har börjat skriva mer igen, vilket alltid är ett väldigt gott tecken för mig. När jag inte skriver så är det i regel väldigt illa, skrivandet är en ganska fundamental del av vem jag är och hur jag hanterar livet.
Våren börjar komma, det hjälper mig. Jag hatar höst och vinter, speciellt vintern. Den dödar mig själsligt. Jag känner väldigt mycket hopp och ser fram emot att må bättre. Jag vill må så bra att jag kan hedra minnet av Stefan istället för att bara sörja. Jag är på väg dit. Tyvärr har jag allt för stor erfarenhet av att nära och kära dör, gått igenom det allt för mega gånger. Tragiskt rutinerad i sorg. Erika är det svåraste av allt. Men på samma sätt som Erika finns med mig varje dag ska Stefan också få göra det. Jag är så dålig på separationer och avsked att jag inte tar avsked av de jag älskar när de dör, jag tar dem med mig istället.
Jag kommer nog skriva oftare nu, jag känner ett växande behov av det och det här känns som ett väldigt skönt format.