En liten reflektion

Jag har tänkt väldigt mycket den senste tiden. Väldigt mycket. Jag har tagit en titt på min mitt liv med lite nya ögon. Det har ofta, från och med väldigt tidigt, varit väldigt tufft. Sen växte jag upp och blev så elak mot mig själv. Jag har verkligen varit brutal mot mig själv. Fördömande, bestraffande, hånfull och rakt igenom elak.

Erika gjorde mig snällare mot mig själv. Det var så himla fint.
Hennes kärlek gjorde mig snäll mot mig själv, den fick mig att tycka om mig själv. Hennes kärlek till mig och min kärlek till henne var början på en läkningsproccess.
Sen dog hon.
Det var så brutalt.
Jag föll in i gamla mönster och plötsligt spelades mitt självförakt i alla beslut jag fattade. Jag började straffa mig själv igen, hårt. Sa om och om igen till mig själv att jag inte förtjänade bättre.
Jag omgav mig med människor som fick mig att känna mitt självförakt ännu starkare.

Men den 25 augusti 2016 tog den perioden i mitt liv slut. Jag träffade Freyja. Sättet hon älskar mig på, och sättet jag älskar henne på, gör mig snäll mot mig själv. Jag tycker om mig själv igen. Jag trodde aldrig att det skulle kunna hända igen.
Precis som min relation till Erika.
Jag har två stycken soulmates!!

De två relationerna, den kärleken, den lyckan, den får mig att verkligen se hur sjukt mitt liv har varit. Sjukt, i ordets rätta bemärkelse. Ett liv med en sjuk självbild och sjuka relationer. Ingenting var sunt. Allt var en reflektion av mitt självhat.
Jag lät hemska, elaka, egoistiska och rent av äckliga människor, år efter år, förgifta mitt liv.

Jag är så glad över att det är över. Jag är så glad över att vara på rätt väg.

Jag har fortfarande mina sjukdomar, mina trauman och sår. Men nu är mitt nutida liv friskt, jag har en sund premiss för min bearbetning och jag kan vara snäll mot mig själv. Ta mina egna känslor på allvar. Ha rätt att känna. Uttrycka det jag känner utan att bli straffad. Utan att bli utskälld.

Jag kan inte ens sätta ord på den lättnaden!