Vi vänjer oss

Jag sitter och funderar på vad tiden gör med oss människor, som individer och kollektiv. Jag tittar tillbaka på mott liv och ser hur både jag och vi har vant oss vid saker. Saker som, inne vi vande oss, var helt oacceptabla för oss.

När jag var liten vande jag mig tidigt vid olika typer av våld.

Jag vande mig vid mobbning.

Jag vande mig vid sexuella trakasserier och rena över grepp genom åren.

Det var saker som fortfarande skadade mig, men jag var så van vid det, det var normalt. Det var en del av livet.

Vi har gjort lite samma resa på större skala, gällande andra saker.
Som fascismen.
Sverigedemokraterna skulle aldrig komma in i riksdagen.
Minns ni?
Vi var överens om att de var rasister, neofascister från vit makt rörelsen. Rötter i nynazismen.
Men sen hände någonting.
Sakta.
Från att de rört sig på våra gator och mött motstånd så började de tas in lite i debatten.
Man kan ju alltid testa att prata med dem, tänkte någon.
Sagt och gjort.
De fick prata.
De fick träna på att prata.
De fick sprida sina idéer för fler och fler människor som sagt började lyssna mindre och mindre kritiskt.
Men även om de växte och även om fascistiska idéer redan genomsyrade samhället så skulle de aldrig komma in i riksdagen.
De var för extrema.
Men de kanske skulle de få ha bokbord på skolorna?
Kanske skulle vi ändå låtsas att de var som andra partier?
Man kan ju alltid testa, tänkte någon!
Andra protesterade.
Sverigedemokraterna kallade oss odemokratiska, skrek att vi berövade dem deras yttrandefrihet och ägnade oss åt ?censur?.
Vi vande oss vi sådana anklagelser.

De övriga partierna lovade oss att aldrig debattera med SD.
Sen gick tid.
Med tiden kom ?vi måste ta debatten?.
Men sverigedemokraterna skulle aldrig komma in i riksdagen.
De var för extrema för det.
Sen kom Sverigedemokraterna in i riksdagen.
Efter en valkampanj som mötte motstånd.
Sen stannade sverigedemokraterna i riksdagen.
Efter en valkampanj som mötte mindre motstånd.
Sverige vande sig vid fascism.
Fortast och och mest vande sig liberalerna och de konservativa.
De har vant sig så mycket nu att de inte är säkra på om fascism verkligen är fascism på riktigt eller inte?
Jimmie Åkesson kallar ju inte sig själv för fascist.
Eller rasist.

När jag var liten så vande jag mig snabbt vid våld.
Jag vande mig vid mobbning och sexuella övergrepp.
Men när jag växte till mig lite och fick en chans att reflektera så bestämde jag mig för att utmana min vana och börja ifrågasätta det normala i förtryck.
Jag klippte band med förövare, tog strid för mig själv och mina rättigheter genom att bli arg.
Och jag vägrade vänja mig vid Sverigedemokraterna.

De ska inte sitta i vår riksdag.
De är fascister.
De är extrema.
De är sprugna ur vit makt rörelsen med rötter i nynazismen.

Jag vill att vi går tillbaka till ta det här på allvar nu, det fick inte bli såhär.
Det här samhället måste sluta vara vant och bli ursinnigt.

Minns ni själva att alla sa att Sverigedemokraterna aldrig skulle ha en chans i ett riksdags val?
Blunda och tänk tillbaka på den tiden en stund och när du öppnar ögon, tänk på att det är valåret 2018 och att NMR går till val i år.

Men de skulle väl aldrig....?
De är väl alldeles för extrema...?
Vi skulle väl aldrig vänja oss vid dem...?