Jag ska våga berätta.

Det finns saker gällande min psykiska ohälsa som jag valt att vara väldigt öppen med de senaste åren. Som att jag lider av komplex PTSD, Borderline och DID (Dissociativ indentitetsströrning) och att jag får panikattacker.
Jag har även varit öppen med vilka typer av trauman som ligger bakom min ohälsa, främst det pappa gjorde mot mig som liten.
Sen finns det saker i det här som jag inte vågat prata om med speciellt många, det handlar om detaljer gällande min dissociativa störning. Alla kan bli dissociativa, det är inte konstigt, och folk med PTSD löper risk att bli det kontrollerat med minnesluckor som följd. Så det har inte varit svårt att berätta. Tvärtom så var det skönt att få ord på det som hag i mina unga år bara kallade ?blackouts? och ?frånvaroattacker?.

Men jag blir dissociativ på andra sätt också och några av de sätten, och några sv de delar av mig som blir framträdande hos mig, har varit svåra att prata om. Freyja vet.
Hon vet allt.
Men ingen annan har jag vågat vara så öppen med.
Nu har jag bestämt mig att öppna mig helt gällande det här för två personer till.
Två av mina närmaste vänner.
Jag pratade i telefon med den ena nyss, Camilla. Jag berättade att jag ska berätta. Vi ska ta det över en kaffe.
Jag så nervös.
Jag vet verkligen inte hur det här kommer gå. Men hon har alltid varit ett fantastiskt stöd för mig och vi har gått igenom så mycket ihop, så hon känns som helt rött person.

Bara att överväga det här är ett enormt stort steg för mig. Ett nödvändigt men smärtsamt och läskigt. Min DID har blivit värre. Om min omgivning inte är medveten om vad som händer med mig så är det farligt. Ibland har min DID varit livsfarlig för mig. Så jag vet att det här är en sund sak att göra. Nu ska jag bara göra det också.