Labil

Igår var det årsdagen för dagen då min älskade Erika dog.
Två år sen nu. Sorgen har inte lagt sig än, det river fortfarande sönder mig. Jag kan inte förstå eller acceptera, då och då faller jag in i förnekelse och glömska och det är som att hon lever, som att jag kan ringa henne. Sen minns jag igen, minns hur jag kysste henne farväl på sjukhuset, minns vårt sista telefonsamtal, branden, hennes död.
Då faller hela min värld återigen.
Det gör så jävla ont.
Hon som var mitt skratt och mitt liv har blivit ett evigt blödande sår hos mig.

Jag går sönder. Jag får världens bästa stöd av Freyja, hon är en sån fanatiskt underbar flickvän och jag älskar henne gränslöst! Hur länge kommer hon orka med mig som går sönder gång på gång?
Hur kan någon orka med någon som är så labil som jag är?