Paus.

Jag var säker på att jag inte kunde skriva utan mina tabletter i, men jag antar att ibland kommer man till en gräns då man bara måste få ur sig allt.

Känner hur hela jag rasar ihop, bit för bit.
Mer och mer.
Jag får ren panik, vet inte hur mycket mer jag klarar.
Mina gränser har tämjts, och tämjts, och tämjts.
Jag vill kunna le igen, nån gång, kunna tänka att ’’allt är inte så pjåkigt ändå.’’

Det värsta är nog att världen rullar på som den ska medans jag är rent kaos.
Bussarna går som de ska, människorna omkring mig går till jobbet och allt är precis som det ska.
Men ändå inte.
För varför ska världen stanna upp bara för att jag behöver det?
Jag behöver det verkligen.
Jag går bara runt helt tom.
Paus, snälla, paus.

Allt är bara så jävla normalt.

Bedöva mig.