Stjärnorna

Det är fascinerande, hur mycket man inte vet om sig själv.
Hur mycket man kan komma på, bara under en nattrök ute i den kalla vinternatten.
Plötsligt slår det en, något som borde vara så självklart.
Det du kommer på behöver inte vara något svårt ord, eller något komplicerat överhuvudtaget.
Det kan vara något så enkelt som ensamhet, eller rädslan för att förlora sig själv.

Stjärnorna har alltid fascinerat mig likt många andra förvirrade själar där ute som söker efter svar.
Varför de reagerar och sedan agerar som de gör.
Men ångesten kommer smygandes på lika fort som min blick vajar uppåt emot de lysande kloten.
Jag har ingen kontroll. Ingen kontroll alls om vad som sker där ute.
Och jag är en sådan människa som alltid behöver känna att jag har en viss kontroll, för jag tycker inte om att känna mig hjälplös.
Och det vet jag att jag inte är ensam om.
Vilket känns ganska lättande då det är som svårast.

Jag tror även, att det är just stjärnorna som gör att man börjar tänka sådana tankar.
Just för att de är okontrollerbara och för att mänskligheten vet så otroligt lite om något så stort.
Det gör att himlen blir ett mysterium, och då relaterar man nog till sina egna små mysterier.
Det där kanske lät väldigt flummigt för vissa, men för mig låter det logiskt i skrivande stund.

Det jag lärt mig av att ta en liten extra titt på stjärnorna är att allt blir bättre med tiden, allt ordnar sig tillslut. Det gör faktiskt det.
Livet är ett enda stort mysterium, och kommer nog alltid vara.
Ibland är jag lite utav en cyniker, tvivlar hårt på alla forskare och astronomikers resultat, kommer hellre själv på vad som är bäst för mig och skapar hellre gärna egna bilder utav hur världen fungerar.
Men det kanske är bara jag.

Och nu sitter jag här på sängkanten och andas in lukten av sunkigt rum,
funderandes på livets alla gåtor och hur jag överhuvudtaget ska kunna sova med detta snurrandes i mitt huvud.
Men det gör mig ju glad, det får mig att tänka att det finns mer att uppleva. Det finns så mycket mer att utforska.
Det ger mig som en extra knuff på vägen fylld av avgaser, stress och skimrande stjärnor.

Nu har det gått ett par dagar, och jag är i våran vackra huvudstad där jag är född.
Jag går ut på balkongen för att finna mer inspiration. Men inser att det bara är tomt.
Kanske beror det på att stjärnorna inte lyser så starkt just denna vinternatt. Eller på att jag inte känner mig så peppad just nu. Men en sak är säker, och det är att nån natt kommer stjärnorna lysa sådär starkt som sist.
Hoppet kommer komma tillbaka, och garanterat 10 gånger starkare än sist.