Står och stampar

Alla andra verkar lyckas med allt. Jag undrar hur de gör det.

Jag har letat lägenhet ett tag nu, det börjar bli frustrerande. Mina vänner och folk runt omkring mig kommer och säger att de har fått en lägenhet. Deras föräldrar köpte den. Känner hur det börjar rycka i ansiktet.

Jag vet att jag borde vara glad över att jag har ett jobb och alla pratar alltid om vilken bra ob det är. Men det är också det enda som är bra med jobbet. Jag vill verkligen ha ett nytt jobb innan jag stryper mig själv. Men pga av min bristfälliga utbildning och dyslexi så kan jag göra vissa saker. De enda jobben på som finns ute är telefonförsäljare och annat skit. Jag vill ha ett riktigt jobb, i en riktig butik. Hur jävla svårt kan det vara?

Det är inte så att jag desperat vill ha en pojkvän eller flickvän. Jag klarar mig bra själv. Jag lever i min lilla bubbla och är ganska tillfreds med det. Men ibland känner jag att jag skulle vilja vara någons flickvän.

Ingen verkar förstå min känsla av att sitta fast. Kanske för att det löser sig för alla andra. Men jag sitter alltid fast. Alltid haft känslan av att någon har släppt ner mig i ett hål med avsikten att hålla mig där. Desto mer jag kämpar emot desto djupare sjunker jag ner i det där fördömda hålet. Jag hatar det här förbannade jävla hålet som heter Sverige.

Och säg inte åt mig att åka till Japan. JAG VILL ÅKA TILL JAPAN! JAG VILL ÅKA HEM! Men jag har inte 100 000 kronor. Så Såvida du inte tänker ge mig de pengarna så kan du hålla tyst för dina ord sårar mig bara.