BunnyBunnys blogg

Alla andra verkar lyckas med allt. Jag undrar hur de gör det.

Jag har letat lägenhet ett tag nu, det börjar bli frustrerande. Mina vänner och folk runt omkring mig kommer och säger att de har fått en lägenhet. Deras föräldrar köpte den. Känner hur det börjar rycka i ansiktet.

Jag vet att jag borde vara glad över att jag har ett jobb och alla pratar alltid om vilken bra ob det är. Men det är också det enda som är bra med jobbet. Jag vill verkligen ha ett nytt jobb innan jag stryper mig själv. Men pga av min bristfälliga utbildning och dyslexi så kan jag göra vissa saker. De enda jobben på som finns ute är telefonförsäljare och annat skit. Jag vill ha ett riktigt jobb, i en riktig butik. Hur jävla svårt kan det vara?

Det är inte så att jag desperat vill ha en pojkvän eller flickvän. Jag klarar mig bra själv. Jag lever i min lilla bubbla och är ganska tillfreds med det. Men ibland känner jag att jag skulle vilja vara någons flickvän.

Ingen verkar förstå min känsla av att sitta fast. Kanske för att det löser sig för alla andra. Men jag sitter alltid fast. Alltid haft känslan av att någon har släppt ner mig i ett hål med avsikten att hålla mig där. Desto mer jag kämpar emot desto djupare sjunker jag ner i det där fördömda hålet. Jag hatar det här förbannade jävla hålet som heter Sverige.

Och säg inte åt mig att åka till Japan. JAG VILL ÅKA TILL JAPAN! JAG VILL ÅKA HEM! Men jag har inte 100 000 kronor. Så Såvida du inte tänker ge mig de pengarna så kan du hålla tyst för dina ord sårar mig bara.

Alla verkar känna en sådan förväntan inför det nya året. Folk kommer med nyårslöften, de verkar så hoppfulla som om något magiskt ska hända.
Klocka slog tolv och sen fortsatte den att ticka på som den alltid har gjort. Inget hände. Förutom att en massa raketer smällde och vi var tvungna att springa in under plaststaket för att aska, glöd och andra rester ramlade ner på oss.

Jag har inte skålat i år, har inte druckit något bubbel alls. Det känns inte som att det är något att fira. Ännu ett år har passerat och jag sitter fortfarande fast på samma plats.
Nu skulle optimisten säga att allt kommer bli bättre nu i år, att jag kommer få ett bättre jobb, nya vänner, en ny lägenhet, en katt och allt det där. kanske till och med träffa någon och bli kär.
Ja visst det skulle vara jätte trevligt och roligt med det där men jag tror inte att något av det kommer att hända.

Inte heller känns det som någon vits med att avlägga något nyårslöfte. Jag är redan vegan, vad mer kan jag ta bort? Jag har redan slutat äta vanlig choklad för att den innehåller mjölk. (För ett par månader sedan var det lika otänkbart som att himlen skulle ramla ner.)
Jag har redan för en månad sedan bestämt mig för att sluta handla kläder. Lolita och second hand går bra (om det är begränsat.) Tyg och andra saker för att sy kläder går också bra, ja nu ska jag börja sy igen. (Det har inget med nyår att göra, jag har bara saknat att göra det.)
Att jag ska böra gå in mer för mori stilen är heller något nytt, det har jag velat göra länge det har bara funnits så väldigt många saker som har dödat min kreativitet.
Så nej jag tror inte att 2014 kommer bli så speciellt. nej det blir nog som alla andra år, ganska händelselöst och enformigt. Inte heller tror jag att jag kommer skriva klart någon av mina berättelser under detta år heller.

Det enda nya med detta år är att jag fick tag på alla bilderna i almanackan med Gackt så nu har jag tolv fina bilder att njuta av resten av året. Om inte datorn kraschar förstås.

Jag har en överaktiv hjärna. Men bara ibland och sällan när jag själv vill, oftast är det på natten när jag sover. Mina drömmar är lite speciella. De kan liknas vid en film.
Det intressanta är också att jag är sällan mig själv i mina drömmar, jag är någon annan men ser vad den personen ser, känner vad den känner och tänker t den personen, ibland kan jag fatta beslut åt personen och styra denna. (Ganska ofta egentligen.) Ibland drömmer jag är jag är en man. Några gånger har jag dött i mina drömmar (fast det var inte jag som dog utan personen som drömmen handlade om.) Och jag vet alltid att jag drömmer, har aldrig drömt om vardags saker. Om jag inte gillar drömmen så behöver jag bara tänka att jag inte vill drömma om det något mer och då vaknar jag. Funkar varje gång.
Jag drömmer inte heller mardrömmar. Det har kanske hänt ett par gånger i mitt liv att jag har drömt något så läskigt att jag haft svårt att somna om. jag kan drömma om obehagliga saker men eftersom att jag vet att det bara är en dröm (ven i drömmen) så blir jag inte så rädd som jag kanske borde bli.

Men i alla fall i går natt drömde jag att jag var en agent/polis eller något sådant, jag var iaf del av en grupp/ organisation som försökte leta upp och stoppa några som hade planer på att sprida ett zombie liknande virus. Fråga mig inte hur vi hade fått informationen för det vet jag inte. Jag tror att jag bara gjorde det som andra sade åt mig att göra. Jag och min partner.. (Jag bara antar att jag hade en partner för jag pratade med någon annan genom hela drömmen men såg aldrig personen.) Men iaf, jag och min partner hittade laboratoriet eller resterna av det och två katter som de hade testat viruset på. Jag fångade den ena katten och min partner den andra, det var inte lätt kan jag säga, katterna var helt galna. Först lyckades jag få in katten i en pappkartong men den bet hål på kartongen och i brist på annat så fångade jag den i en hink och någon annan stor behållare som jag sen höll i hop med händerna tills någon annan tog över och tog hand om katten. Jag hade blivit biten i handen och berättade det så klart för de andra.
Men tydligen var det ok för mig att springa runt ändå, trotts att jag var infekterad. Viruset hade väll inte satt igång ordentligt eller något.
Sen fick vi veta att de nu hade gått över till att testa viruset på människor och hade planer på att släppa ut viruset. De hade infekterat unga kvinnor och visade upp dem på stan som prostituerade. (Kan inte låta bli att förundras och tänka att det är nog ett ganska bra sätt att sprida ett virus om du inte vill att källan ska spåras allt för fort.) Jag sprang runt där på gatan i ren panik och skrek till min partner. Vi visste att flickorna var smittade men vi hade inga bevis eller befogenheter. Inte heller var det mycket jag och min partner ensamma kunde göra mot ett tjugotal tjejer och en hallick. Jag försökte bara hålla mig på säkert avstånd från flickorna. Men på något sätt måste vi ha tagit hand om dem eller något, jag vet inte vad som hände med flickorna.
Sen befann jag mig i ett köpcentrum, antar att vi följde upp en ledtråd men det visade sig att vi hade gått i en fälla. Varuhuset var fullt med smittade unga kvinnor som började attackera oss. Vi försökte ta oss ut men blev instängda. jag vet inte vad som hände med min partner men jag blev biten.
Men här kommer nog det märkligaste om mest ologiska av allt, av någon oförklarlig anledning blev jag inte smittad utan istället neutraliserades viruset så jag blev inte påverkad. (Btw de blev inte zombies, men väldigt aggressiva och djuriska fast de kunde kontrolleras till en viss del av deras skapare, eller så var det så att de var väldigt medgörliga och allt för drogade i början.) Förklaringen som jag fick till att jag inte hade blivit smittad var att viruset efter andra bettet tog ut viruset från det första plus att det hände inom en kort tidsperiod och att viruset inte hade fått fäste helt och hållet i min kropp än och att jag inte hade hunnit bita någon än. (Ähm, ja det är väll en lika bra förklaring som någon annan men jag tycker det låter lite flummigt.)
När jag tänker efter så måste något ha hänt med min partner för jag gick ute på en gata med någon annan (en nybörjare eller någon som var ny i fallet för jag förklarade detaljer och saker om fallet.) Vi letade efter en misstänkt som jag tydligen hade stött på tidigare. Så när jag gick där och beskrev den misstänkte för den andra personen så säger den plötsligt "som han där?"
Vi hade gått förbi en person på gatan som såg precis ut som jag hade beskrivit, blek hy, lång och vita glasögon. Det var han. Vi kunde gripa honom och ta med honom till stationen. Det ironiska är att han klädde sig väldigt speciellt, i vitt och orange, hängslen, hade en röd lång peruk och så de där vita glasögonen. Han syntes. I drömmen tyckte jag att han såg ut som en typisk superskurk men nu kan jag säga att han mer såg ut som Willy Wonka, fast med hår ner till midjan.
Han förhördes på stationen, men han var inte ett dugg upprörd över att ha blivit arresterad, han skrattade bara åt oss vilket fick mig att inse att han bara var en liten fisk. Vi var långt ifrån att få tag på hjärnan bakom det hela. Jag stod utanför rummet där han satt och hörde honom prata om mig, han kallade mig för ett geni för att jag hade klarat mig undan och inte blivit smittad av viruset. Jag tänkte att jag inte alls är något geni, jag hade inte gjort någonting, jag hade bara haft tur, det var slumpen som hade botat mig. Men det sade jag inte till honom :)
Sen vaknade jag.
Den stora hjärnan går fortfarande fri, det finns inga ledtrådar till vem det kan vara. Viruset borde fortfarande finnas i min kropp även om det inte är aktivt och att jag inte blir sjuk (galen) och vad hände egentligen med min partner? Blev han eller hon smittad? Kommer de kunna göra ett botemedel med hjälp av mitt blod? Kom smittan ut? Jag har många frågor men jag tror inte att jag kommer få något svar om jag inte drömmer om det igen och det hoppas jag att jag slipper för jag hatar zombies.

Jag är fullt medveten om att jag lever i en liten bubbla som i stort sett innefattar mitt hem och mitt eget huvud. Jag trivs väldigt bra i min lilla bubbla men ibland händer det att jag kliver ut för att kolla vad alla andra håller på med och för det mesta blir jag bara besviken, irriterad och ibland till och med arg. För allt folk gör är att klaga på andra istället för att göra något själv.

Jag är så less på alla dessa människor som gnäller över allt och alla och som alltid ska kommentera andra. Kan ni inte bara låta det vara? Jag förstår inte ens varför någon ska ta illa upp av att någon annan har färgat håret blått, går i så tajta byxor att trosorna syns igenom, har fett valkar som hänger över eller går i regnrock när det regnar eller har tomteluva i slutet av december, klänning med jordgubbar på vid midsommar... ja listan kan göras lång.

Man tycker att acceptansen borde vara högre bland alternativa men de håller snarare ännu hårdare på regler. Vem fan bryr sig om jag mixar angelic pretty med bodyline? Om jag blandar classic lolita med mori eller sweet lolita med decora? Tydligen väldigt många.
Jag förstår verkligen vad som får dem att tro att de har något att säga till om överhuvudtaget. Har era föräldrar inte lärt er att om ni inte kan säga något snällt så säg inget alls? Tydligen inte.

Jag tycker att alla bara ska hålla käften och sköta sig själva och skita i vad andra gör.