Brandins blogg

Hej. JAG LEVER! Eller lever jag ens? Gick i ide under vintern, och nu är vintern över och jag är fortfarande deprimerad.

Men men... mitt mående och flytt till Västerås har lett till att jag är världens ensammaste och tragiska människa (haha sad but true). Vore därför kul att skapa lite nya kontakter (helst kring Västerås men alla är välkomna att slide in the DM). Kom igen, behöver nya vänner att hitta på roligheter med. Så om det finns någon där ute som skulle vilja hänga? Dricka några glas? Eller bara snacka/skriva om allt mellan himmel och jord skicka iväg ett meddelande vetja! <3

Känner mig så mycket tjockare sen jag flyttade till familjen på obestämd tid (förhoppningsvis en kort tid, älskar dom dock). Det ger mig ännu mer ångest och gör mig ännu mer ledsen men mest förbannad. Vem har sagt mitt liv blir bättre för att jag äter? Varför ska alla som säger att dem bryr sig om mig tvinga i mig mat? Varför tror ni att ni är snälla mot mig genom att bjuda mig på mat (helst skräpmat)? Jag är verkligen ingen som skryter om att jag är smal. Ingen ser någonsin min kropp. Använder kläder i storlek XL för att ingen ska se mig, för ingen ska anmärka på mig men främst för att ingen ska försöka ta över rätten till min kropp och försöka ändra på den. Varje gång jag är på hälsokontroll och läkaren väger mig brukar hen påpeka att jag är underviktig. Då stänger jag av helt. Jag vill inte höra. Och? Jag ser ut såhär, jag mår bra, låt mig vara. Alla har rätten att se ut som man vill oavsett om man är överviktig, underviktig eller ?normal?viktig. Vill man ha hjälp att förändra sin vikt ska man självklart få den, oavsett om man är överviktig, underviktig eller normalviktig. Men försök inte förändra någon bakom någons rygg. För jag märker direkt när ni lägger extra mat på min tallrik eller när ni blandar i 3 deciliter grädde i min mat. Ni gör mig inte en tjänst. Ni får mig bara att sätta fingrarna i halsen, matstrejka och må dåligt. Jag som mådde bra.

Personalfest igår. Brukar inte sminka mig, locka håret och klä upp mig men igår gjorde jag det. Kände mig genast obekväm, gillar ju att gömma mig i mina sletna hoodies men så fort jag kom till festen vändes alla blickar på mig. För att folk inte kände igen mig eller av ren chock att jag ens dykt upp.. oavsett så kändes det obehagligt. Men alla va ju bara så snälla. Gav komplimanger, tog bilder, pratade, dansade, försökte verkligen att inkludera mig. Men som socialt missanpassad känner jag mig så otacksam och elak. Att jag kollar bort och ser sammanbiten ut när någon vill ta en bild på mig. Att jag bara säger ?hehe? när någon försöker berätta något intressant. Ett så fint initiativ av cheferna, bra upplägg och påkostat. Kunde inte vara mer tacksam. Men idag har jag ångest. Mått dåligt hela dagen. Övertänker ALLT. ?Sa jag verkligen hej till den där. Hen måste ju tro jag är dum i huvudet. Fan vad dryg jag är. Att jag inte kan bete mig.? Ja ja. Ge mig några dagar så är jag på benen igen.

Det här är inget jävla liv.

Flyttat till familjen utanför Västerås tillfälligt. Sommar, fylla och vänner har lett till min längsta maniska period. Men nu börjar allt återgå till det ?normala? men jag kan fortfarande inte sova. Varit vaken tre dagar i streck, trots att jag jobbat, men känner mig inte det minsta trött. Kan inte förklara känslan, men jag kan bara inte slappna av. Hela kroppen och huvudet går på högvarv.

Men det har har varit en bättre sommar trots att jag kan sucka och tänka ?vad fan har jag gjort? så har jag i alla fall gjort något. Jag har träffat vänner, bästa vänner, som betytt allt för mig (särskilt under den här perioden).

Som en del av min behandling har jag fått en dagbok som jag ska anteckna i så många gånger som möjligt under dagen, vad jag gör och vilka mediciner jag tar. Som en påminnelse och reflektion över mina handlingar. I början av sommaren orkade jag inte ens lyfta en penna men nu fyller jag sida efter sida, skriva och skriva, sidospår på sidospår.

Denna dagbok har kommit till att betyda allt för mig. Jag läser varje dag om mina sommardagar i min soliga byhåla. Vissa stycken kan ge mig den värsta sortens ångest, men de vägs upp av allt bra. Alla stycken som får smilbanden att rycka och tårarna att rinna (av lycka). Alla spännande möten med personer från alla Sveriges hörn. Gitarrspel och allsång hela natten på långbryggan. Roadtrips mitt i natten i proppfulla bilar. Nakenbad, konserter, goda drinkar, goda killar...

Det låter väl underbart? Det var det också. Men jag har insett att jag är mycket labil, farlig för främst mig själv, men tyvärr kanske även andra. Impulsiv. Jag har gjort en del fucked up saker, jag har rensat mitt bankkonto, svalt alla möjliga substanser... Men det jag ångrar mest av allt, ljugit för och svikit mina mest betydelsefulla vänner. De som känner mig och vet vem som döljer sig bakom sjukdomen. Huggit dem i ryggen.

Så jag har lämnat allt för ett tag... Men jag kommer tillbaka, jag måste bara landa lite.

Om någon bor i närheten av Västerås, Uppsala, Stockholm osv. Hit me upp om ni vågar. Behöver lite folk socialisera med innan jag glömmer hur man gör igen.

Haft möte med min läkare. Slutar äntligen med abilify, orsaken till all denna satans ångest, oemotståndliga självmordstankar, störda impulskontroll. CW men aldrig känt sådan stark drift och begär till att skada mig själv så de avslutade min medicinering på en gång. Istället dubblade de min dos cipralex (och behåller lamotrigrin). Jag börjar faktiskt redan känna mig bättre.

Tror inte på mediciner men skulle inte klara mig utan dem, inte förrän de legaliserar cannabis, då blir det holk, meditation och mindfullness!

Läkaren tyckte jag såg söt ut, och tydligen borde jag därför må bra, eller må "normalt" i alla fall. Det finns tydligen tre olika personlighetstyper. Jag tillhör den högpresterande typen. Bra jobb, bra bostad, bra vänner, bra fysik, bra, bra, bra... Och så har jag förmågan att dölja min sjukdom. Därför är det väldigt få som har förstått hur dåligt jag ibland mår.

Fick hem massa nya kläder idag. Tror jag verkligen fått något typ av beroende. Känner att jag skulle kunna beställa hur mycket kläder som helst när jag bara ligger hemma. Aja älskar att få hem nya kläder!



Kolla här! Känner mig så fin. VILL KUNNA GÅ UT OCH GÅ KUNNA SOCIALISERA MIG KUNNA UMGÅS MED MÄNNISKOR!!