Livsmemoarer.

Hej och hå.

Mitt humör börjar bli bättre, ja hela jag börjar gå mot rätt håll. Har inte brutit ihop nu på ett tag. Trots många tankar, funderingar och sånt. Känner mig lite stolt över mig själv, jag klarar det här bättre än jag trodde. Och jag ska inte ta åt mig all ära, dom som vet vad som hänt osv, har stöttat mig till max och det är jag så oerhört tacksam för. För er som inte vet, ja det finns väl uppenbarligen en anledning till det, eller så har jag inte bara haft tid eller ork att börja berätta. Dom som jag litar på får veta, tids nog.

Just nu sitter jag på Folkets Hus och ska göra en Power Point presentation ang mig själv. Är redan klar och det gick fort. Det enda som tog tid var typ att leta fram bilderna jag ville ha. Men nu är jag färdig och därav tar jag tillfället i akt och skriver av mig lite grann. Eftersom jag annars bara skriver via telefonen så känns det som en stor frihet att använda en dator.
För övrig så är det rätt trevligt här, folket som också är med här är schyssta och hör och häpna, jag tänker inte hoppa av den! Första gången jag faktiskt vill gå på något som Arbetsförmedlingen har anordnat och fått med mig på. Så det är verkligen en stor förändring som hänt. Vad det beror på kan man undra. Börjar väl ta tag i mitt liv nu, det jag gått igenom har fått mig att öppna ögonen på ett nytt sätt, ta vara på den tid som finns och det som erbjuds. Allt är möjligheter, både på gott och ont. Så jag försöker ständigt söka det positiva i det som händer, även om det är svårt. Men den som söker den finner.

Det börjar bli fint väder ute, varmt och solen skiner. Vilket bidrar till att mitt humör är på :D och inte :'( . Att så lite kan göra så stor skillnad. Det är nästan läskigt. Men ändå väldigt bra. För vem vill gå runt och må dåligt hela tiden? Dra in all lycka som finns i din närhet, för en dag kanske det kommer något som slår undan dina fötter och då kan du alltid fokusera på det bra som kanske hände igår eller för ett tag sen, och känna att det inte är värt att ge upp.
Man är inte stark för att man kan ta emot många slag, utan man är stark när man kan ta sig upp efter ha fallit hårt.

Jag har varit på botten, längre ner än botten och velat avsluta mitt liv. Låter ganska klyschigt inte sant? Vem har liksom inte skurit sig, lyssnat på deppig musik och hatat hela världen? Kan kännas som att alla har det, så det är väl ingen som blir förvånad för att jag är en av dom. Ja, jag VAR en av dom, men jag står upp idag. Det kanske svajar och jag håller på falla men på något sätt har jag hittat ork att ta mig fram. Jag har mina vänner, som jag gärna skriver om, som puschar mig, min familj som jag älskar oerhört trots att vi har det som vi har, och jag har insett att det är inte värt att avsluta sitt liv för tidigt. Men samtidigt kan jag inte klandra dom som gör det. Alla har vi vårt eget val att göra, orkar man inte mer så gör man inte. Tragiskt nog.Vissa får ingen hjälp, inte den hjälp dom behöver. Andra kanske bara skiter i all hjälp och gör sitt val.
Jag fick hjälp, efter ett långt tag av självskadebeteende av olika sätt. Jag är glad att jag hade min bästa vän som ställde upp för mig, även fast vi bråkade. Hon fick mig att överleva. Utan henne hade jag med största chans inte skrivit detta. Jag hade varit död sen flera år tillbaka. Legat i en kista under marken och mina anhöriga hade fått komma till en gravsten för att lägga blommor och prata med mig.
Det känns konstigt att tänka på det. Att jag var så nära försvinna. Vad mycket jag hade missat, alla leenden och skratt, alla fina minnen, alla nya vänner.
Det var först då det blev uppmärksammat hur jag egentligen mådde. Jag hade dolt allt, mina föräldrar visste inget om allt blod som runnit i mitt rum under många,ensamma nätter när jag tog allt möjligt för att skära bort smärtan och ångesten som skavde.
Jag fick hjälp, av både min mamma och pappa, vänner och psykolog. Jag började må bättre och såg livets ljus.
Men vem har sagt att vägen ska vara så enkel? Att allt bara blir bra sådär? Trots all kärlek jag hade runt omkring mig så föll jag igen. Allt blev för mycket, jag orkade inte med något. Jag såg bara mörker och ville fly. Dock ville jag inte avsluta mitt liv, men jag ville få bort allt annat. Än en gång rann blod och tårar. Givetvis fick jag kontakt med psykolog igen, fick medicin och allt sånt som hör till. Tabletterna jag fick tog jag mer än gärna, i fel mängd än vad jag fick.
Jag besökte helvetet och visste inte vägen ut.

Men trots alla jävla motgångar, hat, blod och tårar som runnit. Alla arga ord jag skrikit, ångest och panik som fått mig att vilja lämna mitt liv. Trots det helvetet som jag varit i, som inte är samma som du eller någon du känner har besökt, så lever jag. Jag kämpade när jag inte orkade mer, men jag var inte ensam. Jag fick sakta men säkert lära mig att kärlek finns, i olika former. Så som underbara vänner, en familj som bryr sig och djur.

Varför skriver jag allt detta? Vad är det för mening? Meningen med det är att det hjälper mig, jag får ur mig saker och ja. Jag skiter i om ingen orkar läsa allt. Jag tvingar ingen till det och jag söker inte uppmärksamhet. Jag gör det för helt min egna skull. So.. yeah.

Alla har vi vår egen bakgrund, förflutet som kanske skaver ännu trots många år har gått. Jag har minnen som gör mig gråtfärdig, hatisk och ostabil. Men jag har lärt mig att bearbeta allt bit för bit. För var dag som går så lär jag mig allt mer om hur jag fungerar och hur jag ska göra för att handskas med allt.

Klart slut.