snöstorm

Ibland blir jag förvånad över mina känslor. Jag känner en längtan som jag vet att jag snart kommer förlora.
Hem. Kiruna. Snö. Familj.
Samtidigt som jag längtar till helvetet där uppe,så vet jag att längtan kommer försvinna. Den kommer försvinna så fort jag inser vars jag är påväg,vars jag ställer mina fötter.
Jag hatar stan,många människor. Men samtidigt så älskar jag naturen,familjen och min katt. Jag vill gå runt med min katt över axeln,dricka varm oboy ur min röda plastmugg och beklaga mig över att jag är rastlös. Saknar att ringa min storebror och be han möta mig efter vägen till honom.
Saknad blandat med lite ångest och hat. Vilken underbar soppa.
Men jag är inte bitter.

Liksom,keep smiling fuckface.
Ibland tror jag på mirakel.