Jao.

Blogghelvete.
Jag lever ännu.
Varför skulle jag inte göra det liksom?

Står inför en korsning, vägarna delar på sig och jag kan inte följa båda. Hur jag än gör så blir det fel. Men man måste tänka långsiktigt. Måste tänka på framtiden. Det gör ont nu, men det blir bra. Allt kommer bli bra, på ett eller annat sätt. Det vet jag, innerst inne.
Smärta är bara vekheten som lämnar kroppen, för det som inte dödar det härdar.
Man lär sig allt eftersom. Dagar går och ja, man blir mer och mer hel.

But still, jag är fortfarande ett jävla plastglas. ÅÅÅH.
haha.
Jag skrattar ändå.
För jag vet att det är när man är som svagast, man måste vara som starkast. Oavsett vad.

Aoooooooeeee.