Tack och adjö.

Känner mig som sju svåra år och ett antal månader därtill.

Somnade någon gång under natten och när jag vaknade kändes det som om jag inte sovit alls. Klev upp,käkade en macka,drack kaffe och hoppade i kläderna. Sen var det bara att säga tack och adjö till stugan, krama om storebror som stannade för att vara kattvakt och sen bege sig mot Kiruna igen med brorsan,mor och far.
Väl här hemma igen så blev det att snabbt hoppa in i duschen,byta kläder,äta, gå och handla lite grejs till tåget och säga hejdå till nästa bror.
Nu sitter jag här och känner mig lite vemodig. Jag vill ju ner till Stockholm, jag vill till mitt hem. Men samtidigt så kommer jag ju sakna min familj, min katt och ja.. Dom vänner jag har här. Står liksom mitt emellan, väger fram och tillbaka.
Jag vet ju att jag kommer se dom snart igen, Marcus och Tobbe kanske kommer ner och jag kommer upp till jul som vanligt. För en jul utan min familj, det är ingen jul alls.

Jaa...
Utöver mina jag-hatar-att-säga-hejdå-och-får-separationsångest-när-jag-måste-göra-det-ändå- känslor så mår jag ändå rätt bra.
Min lösa tand gör lite ont men jag tror (eller så hoppas jag bara väldigt,väldigt mycket) att den sitter mer fast än vad jag tror. Vilken skev mening det blev men ja. Mitt huvud gör ont om jag petar på en väldigt öm bula jag har. Såklart så kan jag inte låta bli att peta på den bara för att, som en kul grej. Även fast det gör galet jävla ont. Självplågande, jao. Jag kan vara lycklig över att jag inte är bakis mer ändå och att min fläskläpp är mer eller mindre nästintill helt borta nu. Vilken lycka det är. Hade jag sett ut så som jag gjorde i lördags natt, ja då fan hade jag haft halsduk runt käften. Hoff, såg ut som en jävla botoxmissbrukare. Jag och Marcus bör gå danslektioner innan vi dansar, speciellt med varandra. På fyllan. Bland folk. På krogen. I närheten av väggar.

Jo men såatteeee... Mina dagar här uppe har varit händelserika,skeva,roliga och underbara.
Snart sätter jag mig på tåget, för nu ska jag hem.