när sorgen knackar på dörren.

Kära blogghelvete.
Jag vet inte ens varför jag sitter och uppdaterar här när jag har min riktiga blogg, men ja. Jag vill väl vara som alla andra antar jag. Känna mig som en i gänget. Även fast jag aldrig kommer vara det, för jag har mitt eget gäng, coolast av dom alla dessutom. Men men, eftersom ingen av mina gängmedlemmar är i närheten så får jag låtsas som att jag tillhör alla "andra". Ehehe,ja.


Idag har varit en jobbig dag. Inte på så sätt att jag har varit hurtigast av alla i hela Sverige och börjat dagen med att springa runt i Kalle Stropp byxor, i cirkus 15 mil, därefter simmat runt hela havet och slutligen tagit 199,5 kg i bänkpress på gymmet. Sedan laddat batterierna i soffan genom att dricka en fet proteinshake från gymgrossisten som min personliga tränare har sagt åt mig är jätte bra.
Nej.
Den har varit jobbig på det sättet att jag är en av världens mest känslosammaste människor som gråter lika mycket tårar som hundra valars vikt tillsammans. Det är rätt mycket dåva.
Jag hatar att säga hejdå. Ordet hejdå får mig att känna att min kropp går i miljoner små bitar som blåser bort med vinden. Jag har verkligen problem med det. Okej, kanske inte om jag vet att jag ska få träffa den/det jag säger hejdå till inom en snar framtid.
Men ja. Idag så fick jag säga hejdå till min bästa vän. Någon jag älskar så otroligt mycket så jag inte kan beskriva känslorna helt. En stor del av mitt hjärta följde med i den där stunden. Det där ögonblicket. (happy suprise, jag GRÅTER igen.) Jag ler även fast det gör så ont. Jag vet att det var rätt beslut, det bästa möjliga. Men ändå klandrar jag en del av mig själv. Hade jag kunnat göra något mer? Något annat? Fan.
Allt kommer bli bra, det vet jag även fast jag tycker allt är åt helvete. Solen kommer fram efter regnet och leendet kommer tillbaka efter att tårarna har torkat. Sminket är åt helvete men det går alltid att ta bort och kleta på nytt om man behagar. Vilket jag inte tror jag gör, för jag lär ändå gråta lika mycket tårar som blodet som rann under Stockholms blodbad under den här kvällen. Eller ja, det känns som det. Fast jag vet inte. Tror mina tårar kanske kommer ta slut nu för ett tag.
Min bästa vän har flyttat. Flyttat flera mil ifrån mig och jag känner mig ensam. Jag saknar honom jätte mycket, sådär mycket som man saknar någon man älskar sådär speciellt jätte mycket. Men jag vet att han kommer må bra och vara den glada och underbara sak han är. Och om han är det, så är jag det också. Jag ska le för jag vet att han har det bra även fast jag tycker det är jobbigt.

Den som säger att en hund bara är ett husdjur, bara något ting som finns, ska jag seriöst sticka i ögat med en sked, för att sedan dra ut ögat och stampa på det medans jag hugger personen i låret med en gaffel hundra gånger om. När jag har lekt färdigt med gaffeln ska jag skära av hälsenorna med en smörkniv (jag har en perfekt här hemma!!!!!).
Jag älskar djur överlag och anser att dom är lika mycket värda som människor, om inte ännu mer. En hund är fan så mycket bättre än en människa på många sätt. Men nej, jag orkar inte rabbla upp alla sätt, för dom är för många.
Men en hund sviker en inte, den ställer alltid upp. En hund finns alltid där och tröstar när allt är jobbigt. En hund följer med som sällskap om man ska ut på upptäcktsfärd i skogen. En hund viftar på svansen och blir överlycklig när man vaknar på morgonen. En hund muppar runt och älskar att fånga bollen man kastar. En hund är den bästa vän man kan ha. En hund förtjänar det bästa livet den kan få. Oavsett vad.
Jag saknar min hund,min bästa vän, min Meeko så otroligt mycket.
Men som sagt, han har det bra nu. Min vän kommer få det liv han förtjänar.
Jag saknar honom men jag vet att han kommer vara lycklig.

Älskade,älskade du. Du kom med så mycket glädje,skratt,tårar,raseriutbrott och dumheter. Men vad du än gjorde så älskade jag dig ändå. Alla sockar du bitit sönder, skor du har tuggat på, alla dampanfall du fick under våra promenader.. Jag hatade dig men jag älskade dig mer. Du var mitt älskade helvete som jag aldrig ville skiljas från. Men ibland blir det inte som man tänkt sig.
Vart jag än styr stegen här i världen så vet jag att detta var rätt beslut. Du får det du förtjänar, det bästa livet du kan få.
Meeko,jag kommer alltid älska dig, oavsett vad. Du kommer alltid vara min ögonsten, min oslipade diamant.