Min upplevelse från att ligga i koma

Som tidigare nämnt så låg jag i koma i närmre en månad. Mestadels av denna tiden var jag helt borta, men det finns små ögonblick som jag minns väldigt klart, om det bara är en form av dröm eller liknande är jag inte rätt person att svara på.

Det klaraste jag kommer ihåg är att jag låg på ett ner på vad som kändes som ett iskallt golv, jag kunde inte resa mig upp, varje gång jag försökte röra på mig så snurrade jag bara rundor på marken. Förbi gick mig människor i vita långa rockar, jag skrek på hjälp men ingen reagerade, det var som att jag var osynlig.

När jag vaknade upp så fick jag prata med en präst på sjukhuset, jag som inte är en troende människa själv har ganska svårt att lita på vad de säger. För mig är det fortfarande den läskigaste upplevelsen jag haft, jag väljer att inte kalla det för dröm då jag aldrig tidigare haft problem på att skilja drömmar från verklighet. Men den här personen sa att hon hört liknande historier från personer när de vaknat upp ur koma, hennes teori är att när man hamnade i ett så kritiskt läge och kroppen stänger ner sakta men hålla igång av maskiner så kan det vara en upplevelse av efterlivet, enligt henne hade jag varit i himlen men jag var inte död än och därför fick jag ingen respons på mina rop efter hjälp.

Jag är väldigt tveksam, det låter såklart som en ganska udda historia och självklart en teori som man lätt kan peta hål i. Jag hade dessutom aldrig fått en plats i himlen om det verkligen finns något sådant.

Men det är ändå en väldigt fascinerande sak tycker jag, svårt att förklara hur känslan är när man inte upplevt det själv, surrealistiskt helt enkelt. Men om det nu är så att den teorin stämmer, så kanske det inte finns många som överlevt för att berätta om det och det finns säkert en del som tycker att detta är en löjlig och galen historia, med all rätt.

Jag har inga problem med att framstå som galen, det är väldigt tydligt när man känner mig. Jag har inga hemligheter för jag har ingen gräns för något som är för personligt.

Allt jag vet är att när jag låg i koman så kom det komplikationer på varandra hela tiden, först började det bara med pankreatiten som I sig själv har runt en 80% dödlighet (när det gäller akuta pankreatiten enligt läkarna som tog hand om mig på intensiven) så mina odds var redan väldigt dåliga. Sen kom där blodförgiftning som sakta stängde ner mina organ och det såg ut som att jag inte hade någon chans att överleva. För dom som inte har koll så finns det inget jättebra sätt att bota pankreatiter, när man dessutom behövde ersätta så mycket blod så såg det väldigt mörkt ut.

Men något hände en dag, alla proverna visade helt plötsligt att jag var stabil, värdena blev gradvis bättre och jag återhämtade mig, obviously efter som att jag skriver detta.

Hoppas att någon åtminstone tycker att detta var underhållande läsning, oavsett hur väljer att tolka det. Men även när allt ser som mörkast ut så finns det en chans, det är viktigt att aldrig ge upp.