Mitt beroende

Till följd av min kroniska sjukdom så har jag haft svårare problem till och från med väldigt intensiva smärtor, vilket leder till att jag blir inlagd relativt ofta på sjukhuset.

I oktober 2018 var höjden av dessa problemen, jag blev inlagd två gånger i månaden under ett halvår, detta var också första gången som sjukvården intresserade sig av mina problem och hur man kunde lösa dom.

Som ett alternativ tyckte min läkare att smärtstillande recept skulle vara en bra idé, i synnerhet morfin i form av oxynorm och oxycodone.

För någon som aldrig tagit någon drog alls, I princip bara varit full en handfull gånger i mitt liv. Jag hade testat morfin tidigare i form av behandling när jag blev inlagd, men det var intravenöst, så detta var ju såklart inte riktigt samma sak. Men de enda direktiven var att "ta vid behov", för någon som levt med konstanta smärtor i flera år behövs lite mer restriktioner. (jag bär självklart en stor del av skulden i detta för att jag hade så dålig självkontroll)

Allt jag behövde göra var att ringa ett samtal så fanns där nya recept, gradvis ökades mängden och styrkor på pillerna. Denna perioden var den bästa och sämsta i mitt liv, jag mådde bättre än jag någonsin gjort, men jag glömde också bort verkligheten. Jag glömde bort att hålla kontakt med vänner som jag älskade, allt handlade bara om nästa gång jag kunde ta mer.

Jag övertygade mig själv om att jag blev en bättre person av pillerna, jag hade all energi som jag önskat att jag hade och det fanns inga problem jag inte kunde komma över.
Detta är förstås en lögn, jag blev bara personen som jag gömt bakom all smärta under så lång tid.

Jag började sakta att minska dosen med ett piller om gången. Sakta men säkert, varje gång jag skötte mig så överröste jag mig själv med beröm, men när jag fick bakslag så kritiserade jag inte, för framstegen är det viktiga, bakslagen kommer.

Återigen var inställningen det viktigaste, jag visste att hur mycket jag än älskade känslan så var det inte livets kärlek, som jag så ofta kände.
Jag visste att en dag är jag fri, men det är också viktigt att när dom var slut så var det slutet, aldrig "en sista gång". Som det mest signifikativa behövde jag göra en sista gest.

Jag spolade ner mitt sista piller, för jag var i kontroll, jag bestämmer mitt öde. När läkaren ringde mig dagen efter och erbjöd att förnya mitt recept ville vartenda liten cell i min kropp säga ja, en sista gång. Men jag sa nej och jag hatade mig själv för det, även om jag visste att jag gjorde rätt.

Nu på måndag, om 2 dagar så har jag varit ren i 2 månader. Jag saknar det varje dag, men det finns inte en chans att jag återvänder. Jag är en annan människa nu, jag är ingen skadad person längre.

Alla klarar av att sluta, det viktigaste enligt mig är de små framstegen, låt det ta sin tid. Låt dig hata dig själv för att du minskar intaget. Slutligen, stryp tillgången till det, ge dig själv inte en chans att återvända.