Livet med kronisk sjukdom

Till att börja med så är detta inget "tyck synd om mig" inlägg, utan mer tänkt som ett sätt för folk att förstå, för andra med sjukdomar att kanske lära sig hur man accepterar ett liv som sjuk.

Min historia började I augusti 2014. Mitt liv var definitivt inte i det bästa stadiet, men jag upplevde aldrig några fysiska sjukdomar. Men just denna morgon vaknade jag av en extrem smärta i magen, när jag säger extrem så menar jag verkligen bortom något jag någonsin upplevt och helt ohanterbar.

Efter att jag hade vridit och vänt mig i flera timmar för att ens få några minuter sömn så reste jag mig upp och efter många om och men så hjälpte mamma mig till vårdcentralen. De konstaterade att det var magkatarr, utan att göra någon undersökning och även neka att ens ta ett blodprov eller ett crp. Jag blev hemskickad med instruktioner att ta Alvedon och omeprazol för att hantera det och återkomma efter 3 dagar om problemen inte blivit bättre.

Jag kom hem, smärtorna blev gradvis svårare att hantera, smärtan spred sig i hela ryggen så det fanns inget sätt att slappna av på alls.
Det dröjde inte många timmar innan vi ringde ambulans för att åka till akutmottagningen.
Där togs det blodprover, men 5 timmar in så hade jag inte fått något svar då det var överbefolkat. Jag tvingade dem att låta mig åka hem eftersom att jag var helt utmattad.

Klockan 6 på morgonen efter fick vi ett samtal att jag var tvungen att komma tillbaka till akuten då det visade sig att mina inflammationsvärden låg på över 400, ett normalvärde ska ligga runt 10.
Vi åker dit, de börjar koppla upp mig till dropp och smärtstillande direkt, en läkare säger åt mig att jag behövde stanna över ungefär 3 nätter åtminstone och jag greps av panik. Hade aldrig I mitt vuxna liv behövt stanna på ett sjukhus, men efter det somnade jag till.

Det är här historien blir läskig, när jag vaknade upp kunde jag inte se något, jag kunde inte röra en enda muskel, allt jag kunde göra var att känna lukten av handsprit och höra ljuder av maskinerna bakom mig. Jag fick höra att det hade gått 29 dagar sen att jag kom in till akuten, jag hade knappt varit med medvetande under hela perioden.

Jag lider av en kronisk pankreatit som är en inflammation i bukspottskörteln. Efter det blev jag även typ 1 diabetiker eftersom att min bukspottskörtel inte verkar fungera öht.

Jag har periodvis varit otroligt bitter, ingen 24 åring ska behöva lära sig allt ett litet barn behöver göra på nytt, allt från att ens klara av att stödja sitt eget huvud utan hjälp, till att börja gå.

Idag är det annorlunda, jag är fortfarande sjuk och kommer troligtvis behöva spendera mer tid på sjukhus än jag vill, men inställning är allt.

Klyschigt, men alla människor har svagheter, oavsett om det är beteendemässigt eller en sjukdom. Men att acceptera sig själv för den man är, är enligt mig det enda sättet att släppa bitterheten och undvika att låta den styra ditt liv.