Belaraths blogg

Vad är det frågan om? Varför kan man inte hälsa på en främmande människa utan att dömas som konstig?
Vad är det som gör att vi bor i ett så otroligt främlingsfientligt land som vi gör?
Det jag önskar, är att vi någon dag inser att det inte är farligt att prata med någon man inte träffat tidigare.
Självklart finns det undantag, är du, låt säga 14 år gammal kanske du inte skall bli polare och bästis med en gubbe på 40+ år.
Men när jag, en helt vanlig (allt är relativt) kille börjar småprata med någon för att fördriva tiden, så känns det väldigt onödigt att du skall först krama åt din väska liite hårdare och sen gå därifrån i raska steg utan att se sig om.
Fast det är ju det där med fördomar, när en skäggig, svartklädd ungdom öppnar munnen så skall det komma ut hatiska budskap och inte "Halloj, hur står det till en dag som denna?"
Skulle du bli rädd? Jag hade tyckt det var trevligt att någon ens använder sig av hälsningsfrasen "halloj", inte många som gör det har jag märkt.
Och vem vet, genom att prata med en främling så kanske du får en ny vän, vänner är alltid trevligt att ha. Inte sant?

Nåväl, nu har jag fått det sagt. Ha det bra, och hälsa på en främling.

Ah, människan. Detta fascinerande djur, denna fascinerande varelse.
Vi tendenserar att ställa otroligt dumma frågor, i hopp om ett klokt svar.
Men varför?
Vad gör att vi av någon anledning ställer dessa menlösa frågor som vi egentligen kan svaret på? Är det för att vi, som de flockdjur vi egentligen är, söker en kontakt med en annan? Eller är det för att vi vill att personen vi frågar skall få en stund av storhet, som en räddare i nöden för att hjälpa den stackars medborgaren? Eller kan det bara bero på att människan blir "fördummad" om du så önskar, när samhället blir latare och det blir lättare att få den information vi söker och därmed kan vi inte längre använda förmågan att tänka själva?
Jag vet inte.
Kommer vi någonsin veta? Skulle allt vara detsamma om vi inte hade haft tillgången till världens all information i fickan, eller skulle allt förändras.

En liten menlös tanke bara, som dök upp när jag satt på hamnterminalen och såg en kvinna som ställde frågan "skall vi lämna in väskorna?" Efter att ett meddelande utropats om att man bara får ta med sig ett mindre handbagage ombord.

God kväll.

Efter att ha suttit i ett flertal timmar, utan att göra någonting vettigt allt så har jag kommit fram till något.
Man kan aldrig vara helt lycklig.

Det är möjligt att vara glad, för sig själv, eller för andra. Men vad fyller det för funktion?
Det handlar om ett ansikte, en charad, om du så önskar. Så du skall verka lycklig, för att andra inte skall bli olyckliga i din närvaro.
Det här är en jättebra säsong för mitt exempel: julen.
Jag var inte med min egen familj i år, utan jag var hos en vän.
Hon har beskrivit för mig hur hennes familj är när ingen besökare är i närheten, men idag så såg jag lycka i en olycklig familj.
Där har vi ansiktet jag pratar om, de verkar lyckliga för att andra skall vara lyckliga.

Falsk glädje, är det vad vi är ute efter? Eller är det något djupare, en insikt hos oss själva att vi egentligen är lyckliga trotts allt runtom oss?

Jag vet inte om du som läsare får ut något av detta, om du gör det så är väl det bra, antar jag. Jag vill bara försöka få en förståelse hos allmänheten, och lära mig hur man kan få systemet att verka efter eget bevåg, istället för andras förväntan.

I need to find a way to destroy the illusion of happiness that exist within the naive souls of mortals, preferably without more effort than opening a can of corn.