Novel: Sårtäckta armar

Ljuset från min väckarklocka färgade de sönderrivna väggarna gulaktiga, precis som om jag hade suttit och rökt i rummet under en lång tid. Ett par trötta ögon öppnas sakta upp. Dom är uttorkade efter nattens tysta regn. Det gör ont efter så många tårar. De grå ögonen möter de svarta hästögonen på planschen uppe i tacket.

”Då var det dags igen” tänkte jag. Täcket flög åt sidan och den iskalla luften kom i kontakt med de nyrakade benens nakna hud. Kläderna låg på golvet. Armen med de röda strecken på, sträckte sig efter de plagg som låg överst, fingrarna slöt sig om de kraftiga jeans tyget.

Väl påklädd gick jag med lätta steg ner för trappan och in på toaletten och fram till spegeln. Flickan på andra sidan glaset var röd och svullen runt ögonen, hennes hud var blekt som om hon inte hade fått sol på evigheter. Runt om det bleka ansiktet hängde det blonda, liv lösa håret i stripor längs axlarna och ner, håret som en gång varit som ett gyllene fält som svajade i vinden. Hon var en skugga av sitt forna jag.

Det kalla vattnet sved lite när det träffade de öppna såren på armen. ”Det är viktigt att hålla såren rena annars läker de inte snabbt nog tills nästa gång” tänkte jag och stängde av kranen. Jag gick fram till de stora vita skåpet som höll matvarorna kalla. Kylskåpsdörren öppnades med ett svagt knarrande och den vanliga lukten av kalla varor och den typiska kylskåpslukten sipprade ut och ner på golvet. Lika snabbt som jag hade öppnat kylen stängde jag den. Inget att äta, som vanligt.

Klockan ringde. Dags att gå till helvetet. Där mörka skuggor dansar över de vita väggarna och väntar på att man ska gå i dess fällor. Så att de kan förstöra allt vi håller kärt och älskar. Det mörka hade förstöra det lilla ljus man har kvar. Med ord eller blickar gav den sig på en, där man gick genom den långa korridoren på väg till en sal eller till ens skåp, för att lämna och hämta nya böcker. Man kunde riktigt höra vad de tänkte. ”Hon är så äcklig som suger på tummen.” ”Fy fan som hon ser ut. Hur kan hon gå klädd så.” ”Hora är vad hon är.”

Vintern är här med sin kyla och ensamhet. Allt som var varmt och fullt med liv är nu kallt och dött. Dess flingor färgar min blodröda jacka snövit. Jag tar ett till bloss och blåser ut den nästan genomskinliga röken.

”Som ett vackert höstlöv som flyger i en kall vind, så rör dina händer vid min kind, i ett mörkt, låst rum jag befinner mig nu, är det någon som har nyckel så är det du, döden klär sig i vita kläder och flinar mot mig, jag är tom och vilsen utan dig.

Som ett färgglatt höstlöv som flyger i en sval vind, så smeker du försiktigt min varma kind, om musiken i min själ ändå inte vore så kall, om filmen i mitt hjärta ändå inte följde en mall, var är dina händer som ska hålla om mig, som blommor behöver sol - behöver jag dig.

Som ett fint höstlöv som flyger i en varm vind, så kysser dina mjuka läppar min heta kind, med oss livet vill leva glada dagar, men inget såret inom mig lagar, varför känns livet och kärleken så sjuk, förvirrad, sliten, tom och alldeles låg, om det ändå vore mig som ditt fina hjärta såg.

Som ett trasigt höstlöv som flyger fritt, glider jag ifrån det hjärta som jag önska vore mitt.”

”Knak knak!!” hoppet tänds när dörren öppnas till svenskan. Kan det vara Hon?? Lika fort faller det pladask och för varje gång faller det längre och längre ner. Jag vet ju att Hon inte kommer instapplande mer in i salen och sätter sig på sin plats och tar upp sin dator och börjar skriva.

Va det sista gången jag så henne, va det sista gången blodet rann, va det sista andetaget.

Eller??


//Badluck