ensamhet

Jag såg Hancock i natt, minns att en kompis i min gamla skola hade sett den när vi skulle välja att redovisa en film, var redo att ge upp på den efter 5 minuter för den kändes inte som min film, men jag fastnade i den…
Det är inget mästerverk men i mina ögon var den var väldigt bra och den tog upp ämnet ensamhet.

Filmen handlar om en kille som heter Hancock, han är den enda av sitt slag som finns, han är en ”superhjälte” i våra ögon, han har övernaturliga krafter och kan göra saker som ingen vanlig man kan göra, men det är just det som får honom att känna sig så ensam och jag har aldrig tänkt på det.
Vi pratar ofta om att vi är ensamma vare sig det är för hur vi klär oss annorlunda eller om det är för att vi har tankar och åsikter som skiljer sig ifrån normen men sanningen är att vi kan nästan alltid hitta någon som påminner om oss själva vare sig de gör oss lyckliga så kan vi ofta känna en gemenskap med dem, men vem kan egentligen en ”super hjälte” känna gemenskap med?
Jag tror inte att någon av oss tänker på sådana saker särskilt ofta, hur är det att vara som en gud för alla man träffar men att ändå vara helt själv?
I filmen är Hancock deprimerad, han dricker nästan jämnt och alla hatar honom och han verkar själv småhata alla andra och även om de inte kan såra honom fysiskt så är det alla ord som gör så att han får ont. Men det är inte det enda som jagar honom utan han vet inte ens vem han själv är, Han minns att han vaknade upp för åttio år sedan i ett sjukhus själv utan att minnas något och att det enda han hade på sig var ett tuggummi och två biobiljetter till filmen Frankenstein.
Det jag tänker på själv när jag får höra detta är ögonblicket i Lilo & Stitch när Stitch vandrar omkring under natten utan att veta vad han ska eller kan göra, Jumba säger själv något i still med ”626 skapades till att vara ett monster, men nu har han inget att förstöra. Jag gav honom aldrig ett högra syfte.
Vad kan känns det som att inte ha någonting?
Inte ens minnen att tänka på mitt i natten…”

Jag vet själv hur jobbigt det är under nätterna när jag sitter uppe sent och mår dåligt och känner mig helt ensam, men jag kan bara föreställa mig hur det måste kännas på nätterna att inte veta något om en själv mer än att du är just själv och att vad som än händer dig kommer du bara att försätta leva, i all evighet…
Hancock säger senare i filmen när de frågar honom om hur han blev som han är att han inte minns men att han måste ha varit en riktigt skitstövel tidigare då ingen sökte honom på sjukhuset, ingen visste vem han var och ingen hade någonsin kontaktat under de åttio år som gått varken vänner eller familj om han ens hade det.
Jag tror att vi alla kan relatera till just dessa saker, det kanske inte är i samma grad och utsträckning, men att känna sig ensam är något vi alla har varit med om, vare sig det är det är sena nätter som nu när ingen annan i huset är vaken och du bara undrar vad de skulle säga om du bara var borta en dag eller om det är något så litet som att mamma glömde bort att fråga om du ville åka med och handla. Men vi är inte så ensamma det finns nästan alltid någon vi kan prata med eller bara vara med som får oss att må bättre, det måste inte vara någon du känner eller har träffat förut utan vi hittar nya personer att prata med nästan varje dag. För vissa tar det längre tid att hitta någon som får dem att sluta känna sig ensamma än andra men det finns alltid någon, det är därför vi aldrig borde ge upp och säga att det inte är värt det för att ingen bryr sig om dig för det finns folk som kommer bry sig.
Men vi måste hitta dem innan vi tar dem för givet.

kanske bara jag som tänker för mycket när jag inte kan sova, det är ni som bedömer antar jag.