Why...

Ja, så varför?
Varför... Jag upprepar den jäkla frågan i mitt huvud, en fråga till vad? För vad?
Varför en fråga ..?
Måste jag då hitta ett svar på en fråga som inte är klar...
Varför, bara varför?
De är de ända jag tänker när min hjärna försöker tänka igenom nått. Spelar ingen stor roll om vad jag försöker komma på eller tänka igenom! Alltid slutar de med att jag ifrågasätter mig själv, att jag frågar varför högt. Varför blir de så, varför är jag ensam så jag ger mig själv chansen att ifråggasätta mina val och ideer.
Jag vet inte, jag vet inget, men att inte veta... Att inte förstå... Jag är tacksam för de.
Denna lugna paniken har pågått sen igår kväll, jag känner hur allt bara pumpar/dunkar inombords hur allt är stressamt och panikslaget, men på utsidan är jag jätte lugn. Men varenda rörelse känns seg fast ändå i panik.
Jag måste erkänna att jag finner lugn panik bekvämt och upplivande för de är då jag vet att jag lever fortfarande. De är i dom ögonblicken som jag är tacksam att veta hur blodet kan pumpa hur mitt hjärta kan dunka hur mina sinnen kan uppleva och tolka omvärlden och rörelserna.
De är i dom stunderna...