Att sakna någon blir svårare efter varje år TW: självmord

Det är 11 år sedan du tog livet av dig, och jag har fortfarande svårt att förstå att du är borta.
Det slog mig igår när jag satt och sjöng på Citizen's Sleep, och jag lider fortfarande av överlevnads skuld.
Jag kommer fortfarande ihåg hur det slog mig som en våg när jag läste vad som hade hänt.
Vi hade inte pratat på 3 dagar, så jag gick in på din facebook sida och såg en hel drös av meddelanden från släktingar och vänner.
"We miss you"
"I hope you're in a better place"
Jag var så shockad att jag inte ens kunde skriva något på din profil, smärtan kom mycket senare.
Varje år så blir det svårare att svårare att förstå att du är borta.
Ofta undrar jag, "kunde jag ha gjort något, att få dig le och kanske inse att det finns en dag till?"
Jag kan inte hjälpa att klandra mig själv efter att ha försökt hålla ditt humör uppe så många gånger som du grät ut hos mig och jag hjälpte dig för att jag älskade dig.
Grät mig till sömns igår och jag är rädd att dagen inte kommer bli bättre.

För att skriva av mig skrev jag några rader igår.

How hard is it not to be okay, when the world around you feels like it's crashing down.
How hard is it not to smile, when it feels like there's nothing to smile about.