Ahseyo94s blogg

Det är 11 år sedan du tog livet av dig, och jag har fortfarande svårt att förstå att du är borta.
Det slog mig igår när jag satt och sjöng på Citizen's Sleep, och jag lider fortfarande av överlevnads skuld.
Jag kommer fortfarande ihåg hur det slog mig som en våg när jag läste vad som hade hänt.
Vi hade inte pratat på 3 dagar, så jag gick in på din facebook sida och såg en hel drös av meddelanden från släktingar och vänner.
"We miss you"
"I hope you're in a better place"
Jag var så shockad att jag inte ens kunde skriva något på din profil, smärtan kom mycket senare.
Varje år så blir det svårare att svårare att förstå att du är borta.
Ofta undrar jag, "kunde jag ha gjort något, att få dig le och kanske inse att det finns en dag till?"
Jag kan inte hjälpa att klandra mig själv efter att ha försökt hålla ditt humör uppe så många gånger som du grät ut hos mig och jag hjälpte dig för att jag älskade dig.
Grät mig till sömns igår och jag är rädd att dagen inte kommer bli bättre.

För att skriva av mig skrev jag några rader igår.

How hard is it not to be okay, when the world around you feels like it's crashing down.
How hard is it not to smile, when it feels like there's nothing to smile about.

peak musik

lämnar detta här bara, det är för bra för att vara sant men det är på riktigt

untz untz untz

12 minuter på 200 grader och vänd efter 6 minuter.
blev så JÄVLA saftiga och goda, gjorde nästan i brallan för att jag gjorde sådant bra jobb själv.

det e här det e party

Ville börja blogga lite om hur mitt liv med könsdysfori har varit/är.
Har aldrig någonsin känt mig bekväm i min egen kropp, men har tagit mig väldigt lång tid att acceptera/ta tag i mina känslor.
Under hela min uppväxt kände jag mig väldigt annorlunda från alla andra, som att något skavde fast jag inte kunde sätta fingret på det.
Jag har alltid varit bra på att maska när jag umgås socialt och är i sociala grupperingar, men det var inte förrän jag började komma in i puberteten som det började bli ett problem med hur obekväm jag verkligen var i min kropp.
Jag kommer specifikt ihåg hur jag avskydde gymnastik lektionerna och hur obekväm jag själv var med att visa min kropp i omklädningsrummet, och det påverkade mig såpass att jag började skolka från gympan.
Andra killarna såg självklart att jag var annorlunda detta och jag blev lätt ett mobboffer.
Mobbningen var ett helvete, som pågick varenda dag med rasistiska glåpord och diverse, blev ibland fysiskt och slutade med att jag hade runt 20% närvaro i skolan, inte ens lärarna brydde sig eftersom jag såg igenom lärarnas skitsnack och inte ens dem gillade mig något värre pga detta.
Jag kommer också specifikt ihåg att jag aldrig känt igen mig när jag sett mig själv i spegeln. Det har alltid varit som att se mig själv utifrån, som att jag vore en annan person. "Vem är jag" brukade tankarna gå runt. "Är det där fula verkligen jag?"
Det var inte förrän jag började intressera mig av kvinnokroppar som jag verkligen började förstå varför.
Jag tror jag var 12 när jag började se kvinnor och tänka, "gud vad jag önskar jag kan se ut som henne när jag blir vuxen!".
Detta var tankar som jag alltid hade innerst inne, och aldrig vågade berätta för någon.
Flashforward ett år, så försökte jag berätta för min mamma.
Detta gick inte bra alls. Jag har faktiskt inte haft något minne av detta förrän nu, men jag vet att hon började skrika på mig att jag var äcklig och att man kommer ju ut väldigt tidigt och vet precis när man är barn till och med.
Att jag bara fejkade allt för att få någon form av äcklig uppmärksamhet.
Detta blev ett sådant stort trauma att min hjärna blockade ur detta minne i flera års tid tills väldigt nyligen, och ett långt historik av att inte vara hemma pga att jag kände mig utfryst, och missbruk av diverse droger.

Under hela min uppväxt så kan jag säga, att jag knappt har några minnen alls. Mycket har nog att göra med att min DID har försvarat mig från diverse trauman, men det är helt blankt från när jag blir 20 ungefär, jag har inte ens några kärnminnen att koppla till.
De enda minnen jag har är ganska fruktansvärda och har mycket att göra med känslomässiga trauman från mobbning.
Det enda jag kommer ihåg ibland är att jag inte varit i full kontroll i min kropp. Första gången som någon annan upptäckte detta, var nog när jag var runt 15. Mina föräldrar hörde mig prata med någon, och gick in till mitt rum. Till deras förvåning var jag helt själv. Jag sa bara att jag övade på sociala situationer, och dem såg väl inget konstigt i det. Jag vet inte ens själv när min DID började, förmodligen redan när jag var mobbad. Nu har alla mina alter egon kommit på plats i ett system, men ett tag var det väldigt kaosartat.
Led otroligt mycket av sömnlöshet och diverse andra problem. Hade månader där jag bara kunde sova någon timma, och det kanske blev 35 timmar sömn totalt under en hel månad.
Fick inte mina diagnoser förrän jag blev vuxen, och började ta tag i mina diverse problem.
Nu har det varit ett år sedan jag kom ut som trans, och har börjat en ny resa.
Om det har jag tänkt och börjat blogga om i framtiden.
Om min historia kan hjälpa någon/några att känna igen sig i sina problem och kanske börja ta tag i sitt eget liv, eller se att det finns en ljuspunkt på andra sidan, så tycker jag att jag har gjort ett bra jobb!

jag dör haha

att vakna upp till. älskar att hitta dessa gem av band.