AgnesPrimaEsts blogg

Klockan är mer än den borde
och jag bråkar med mina känslor och mitt förnuft
de sa att det fanns något där emellan
de kallar det för många saker
att vara klok, att vara vis, att vara wise mind
de pratar stort och jag har svårt att hänga med
jag känner mig främmande
främmande i min egen kropp
det känns inte som om
det är jag som sitter här
jag har mina fåglar hårt i handen
som för att skapa en gräns
tydligare än den jag redan känner
jag ser mig sittandes
ensam bredvid alla
de har sina liv, sina känslor
mina hör inte hemma här
jag försöker vara någon
något jag inte är
jag försöker strypa mina ord
innan de hinner lämna min strupe
jag vet att jag skulle kunna säga så mycket
tycka så mycket
men jag vill inte måla gränsen med svart färg
för om jag låtsas att den inte finns
kommer ingen att se den
mitt förnuft borde segra
jag har för många känslor
känslor som pratar strunt
känslor som skriker i mun på varandra
nothing makes sense anymore
jag önskar att jag hade din hand att krama
ibland ville jag skrika
springa därifrån
men jag tvingades
tvingade mig själv
i pausen rökte jag och låtsades vara bättre än jag är
röken var det enda som vittnade om min osäkerhet
min trasighet
min rädsla
jag frågade mig själv vad jag gjorde här

de sa att jag tänkte för långt fram
att mina tankar var tio år in i framtiden
och jag ville protestera men jag höll med
men svara mig nu
om mitt liv inte kommer börja förrän om tio år
varför ska jag då inte stanna bland törnorna
jag bryr mig inte längre om taggarna
mina kläder är trasiga
min hud är ärrad
och jag har slutat bry mig
jag vill inte vänta i tio år
jag hör inte hemma någonstans
för jag har glömt vem jag är
och jag tycker inte om den jag blivit

de ropar till mig
ber mig sätta mig ner
de sa att allt kommer bli bra
"drick lite te och slappna av
berätta om dina värsta mardrömmar så kan vi skratta och le
tillsammans
men vad du än gör
berätta inte om dig själv
för du hör inte hemma här
inte egentligen"

Såg fram emot en helt ostörd natt där jag kunde vakna utvilad på morgonen och inte tre eller två eller ett på natten. Och vad händer?
Mamma har tvn på på högsta volym och alla lamporna tända (sover på soffan i vardagsrummet när jag besöker mina föräldrar) och så klart vaknar jag ju halv tolv.
Tänkte, jag tar några extra theralen, eftersom det inte finns en chans i världen att propavanen hjälper nu, när jag vaknat igen. Theralenen var tydligen inte tillräckligt trots att jag nu tagit uppemot åtta stycken, så det blir ytterligare en sömnlös natt för mig. Och jag som hade tänkte gå upp tidigt imorgon för att åka hem. Goddammit!

Jag är så jävla arg. Jag hatar det. Förlåt....

Jag vet inget längre.
Jag har ingen kontroll över mitt liv, mina känslor eller handlingar.
Det funkar inte.
Får jag bli kär i honom? Får jag hans kärlek? Kan det inte vara så enkelt nu? Jag förtjänar väl det?

Nej kanske inte.

Jag känner vinden mot mitt ansikte och suckar. Jag vill vara fri som vinden, men jag är fastbunden i marken med järnkedjor. Vad jag än gör så rubbas de inte!
Det finns inget starkt nog att bryta igenom kedjorna. Långsamt börjar jag vänja mig vid att aldrig känna friheten under mina vingar. Men det är just det som är farligt, när jag vänjer mig vid något jag inte borde vänja mig vid. Det är fel att inte få göra eller känna som man själv vill, men vad kan jag göra? Kämpa, javisst, men hur, när krafterna sviker och lusten försvunnit. Hoppet överger mig och kärleken knuffar mig utför stupet. Med järnkedjorna fastkedjade vid mina fötter sjunker jag snabbt ner i det djupa vattnet. Jag önskar inget hellre än att hitta ork nog att simma upp, men istället finner jag mig i att luften sakta försvinner ur mina lungor och bildar vattenbublor, som seglar upp mot ytan. Jag finner mig i vattnet som fyller lungorna istället och jag ignorerar paniken och smärtan. Jag lyfter inte ens armarna för att försöka simma uppåt eller ta tag i en kompis hand. Nej, jag finner mig i det, för orken har övergett mig och hoppet trycker ner mig istället för att dra upp mig.
Alla vände mig ryggen och såren läktes aldrig. Smärtan bränner fortfarande och tårarna envisas med att rinna nerför kinden.
Inget ni gör kan rädda mig, för jag orkar inte längre!

Det är inte världens ände. Livet går vidare efter explosionen. Du tror att du aldrig mer kommer orka att stiga upp på morgonen, men det gör du. Du går upp, du äter frukost, du går till jobbet/skolan och du andas vidare. Livet går vidare även om det inte borde det.
Det känns som om allt är fel. Du ser skrattande människor överallt. Människor som inte vet något om vad som har hänt, människor som inte ens bryr sig. Alla andra är normala, men du lever vidare, ensam och förstörd. Så borde det inte vara. Folk borde förstå, folk borde se. Men folk ser inte. De förstår inte, för alla är så jävla egoistiska. Allt de bryr sig om är sin egen värld. Vad andra gör med sin tid skiter de fullständigt i.
Men så finns det de få människorna som faktiskt ser och faktiskt förstår. De kallas änglar, vänner, hjältar. De tröstar, lyssnar, och de tar in dina bekymmer, rakt in i hjärtat.
Vänd aldrig dina vänner ryggen, för de är det viktigaste du har. En äkta vän stannar kvar, älskar dig villkorslöst föralltid. Det är sådan vänskap du måste ta tillvara på, och ta till dig. För plötsligt, en dag, så märker du, att livet faktiskt går vidare och det blir lättare och lättare att andas vidare. Även om det inte blev som vi önskat, så är det inte världens undergång.

~ The End is just a new beginning ~