Tjej, 31 år. Bor i Västmanlands län. Är offline
Idag är en väldigt bra dag^^
Jag och Bellis gå runt och sjunger som chipmunks och har jätte skoj. Nu skriver jag ut låt texter som vi kan sjunga^^
OCH, jag fick en väldigt ny MP-3 av vaktmästarna för min blev stulen igår och den jag fick hade legat där i ett och ett halvt år haha
Shit... Jag börja just..... Oops...
Jag hittade fågeln, vid brunnen på gården, en rytande förvinter kväll
Den låg där på marken, med obrukbar vinge, och med ögonen blanka av skräck
Jag slöt mina händer försiktigt runt kroppen, och förde den in i mitt hus
Den åt och den drack, och den sov hela natten, framför brasan, tills elden brann ut
I gryningen vaknade jag till av att fågeln, tagit sig upp på mitt bröst
Där satt den och sjöng de mest ljuvliga toner, med sin lena, och glasklara röst
Och tonerna fyllde mitt ödsliga hus, till de mest avlägsna vinklar och vrår
Sången gjorde mig glad, och mitt sinne blev ljust
För jag visste, att nu var vi två....
Jag köpte min fågel, en gyllene bur. Och ställde den mitt på mitt bord
Den var med när jag skrev, den var med när jag åt och den var också med när jag sov
Jag pratade med fågeln, och jag spelade för fågeln. Den blev som en kär gammal vän
Och i mina stunder av sorg och förtvivlan, så sjöng den mig lycklig igen....
Med fågeln i huset, var min ensamhet över. Snart kände jag livslust igen.
Så jag bjöd hem till fest, och jag bjöd hem till dans, och vännerna fyllde mitt hem
Vi satt hela nätter och pratade minnen, Ibland ända tills det blev ljust
Och fågeln satt med oss hur sent det än blev, tills den somnade in i sin bur...
Och månader kom, och månader gick, och snart hade sommaren blivit höst
Och fågeln blev tystare för varje dag, tills den slutligen miste sin röst
Den satt i sin bur och såg ut genom fönstret, mot en himmel, så bly tung och grå
Och först i oktober förstod jag till sist , vad den satt där, och kikade på
Mot skyarna såg man dem flyga på led, på väg mot sitt riktiga hem
De lyste på instinkt, de följde de lagar, som naturen, så klokt hade bestämt
Jag såg på min fågel som satt där på bordet, så fjättrad och sorgsen och tyst
Så jag öppnade fönstret, och jag öppnade buren, och jag såg, hur min fågel flög ut......
Det går emot vår, snart ska träden slå ut. Nu är mörkret och kylan förbi
Jag går runt i min trädgård, och sneglar mot himlen, för jag vet, att snart kommer dom hit
Och jag tror att just en av dom kommer att göra, en extra sväng över mitt hem
Om så blott för att visa sin uppskattnig över, att få leva i frihet igen X 2
http://www.youtube.com/watch?v=OoWeo-OBKGQ
Jag hatar mig själv... Jag är så avskyvärd....
Jag gör bara så alla hatar mig... Jag är inte värd att bli älskad. Jag är inte värd livet.
Jag har fått tillbaka min hosta och när jag gråter känns det som om jag ska dö igen....
STOP TRYING TO UNDERSTAND!! YOU ARE ALL MAKING IT WORSE!!!
Jag blir lättare i vikt men tyngre i problem. Jag har gått ner 1-2kg till men problemen blir bara fler.
Jag snackade med samtalsterapeuten men kände mig inge bättre, det var bara ännu en i samlingen av dom jag berättat min historia för. Allt som är skillnad är att jag blir mer säker på vad jag ska berätta och hur jag ska formulera det. Dock ska jag träffa henne igen denna vecka så... Få se hur det går nu.
Jag är stressad typ hela tiden, sockerbrist hela tiden och sover fortfarande dåligt. Enda gången jag sover bra är med Marcus haha. Men två ynka nätter räcker inte per vecka...
Och mor vet man aldrig på vilket humör hon är. Antingen skriker hon eller så är hon glad och lugn. Det gör att man går som på nålar hela tiden för man vil inte att hon ska börja skrika igen. Drygt och psykiskt självmord
Och jag saknar Sebbe.... Det är så otroligt att alting kan bara försvinna sådär på en dag... 2 gånger till och med... Han var min absoluta bästa vän under sommaren, han var mitt hopp om ett lyckligt liv till slut. Nu har Marcus tagit den platsen men det är ändå inte samma sak. Dom är så lika men ändå så olika... Självklart älskar jag ju Marcus över allt på jorden. Men man tappar inte alla känslor bara sådär även om man skaffar en annan....
Confusing life....
Jag vill ha en egen lägenhet för jag blir tokig på mina föräldrar.... Alicja vill flytta med mig. Men när jag kom hem igår efter att ha suttit på stan och pratat med Alicja i några timmar var mor som apatisk och tog emot min ursäkt, på en liten ros jag hittade i trädgården, förvånansvärt bra och blev faktist GLAD!
Jag förstår mig inte på henne, inte pappa och heller inte mig själv. Det är så jävla jobbigt så det är inte sant. Det vore kanske bäst att bryta med dom då och bara koncentrera på mig själv? Men jag har fått in bankat i skallen att familjen är allt.... Och den har redan splittrats så....
Jag har börjat äta riktigt lite men smetar ut det på tallriken så det ser ut att vara mer än det är. På ca en månad har jag förlorat 3-4kg. Jag skäms och vill inte göra det men kan inte låta bli. Jag är bara inte hungrig
Och den förbannade kontaktpersonen genom kyrkan har TELEFONTIDER! Hur fan kan dom ha telefontider?!?! Folk behöver dom desperat och måste vänta tills speciella dagar och tider.... Vilken hjälp man får då va.....
Och alla vuxna jag försökt prata med förstår inte... Dom tycker jag ska glömma.... Det går inte att glömma något som förstöred ens liv och en själv........
Jag har all anledning att vara glad men ändå känns det som om någon sliter ut mitt hjärta och sliter det itu mitt framför ögonen på mig. Smärtan tar död på mig!!!
You can close youre eyes to the reallity but not the memories...
Jag har känt så förut också, för några år sen. Det känns som om något med klor försöker komma ut ur mitt bröst. Det river och sliter och tar över mig. Det känns inte som jag. JAG känns inte som jag! Det känns som om jag är ett djur! En demon..... Det känns som om alla jag möter ser igenom mig och drar sig undan.... Min pojkväns bröder gör det. Hans far kan sitta och stirra forskande på mig när vi tre sitter och pratar. Då menar jag INTE på perverst vis!!! Utan mer som om han undrar vad jag döljer... Hur mycket jag döljer......
Det känns som om jag långsamt dör. Har även drömmar om att jag ligger i en sjukhussäng och tynar bort utan att någon bryr sig.... Jag vill dö.... Vill få slut på pinan......
Förlåt alla som trodde på mig... Jag kan inte rå för det...
Imorgon ska jag träffa min bästa vän och ska försöka skjutsa honom på min moppe som krånglar lite xD Undrar hur det kommer gå.... Han verkade iaf överlycklig för att han hade en anledning att krama mig^^(A)'
Frågan är vad vi ska hitta på för det finns inte så mycket att göra här i skrotiga Hallsta....
Nästa vecka ska vi iaf hitta på något roligare =) Vi vet dock inte än om vi ska åka nånstans, tex Sthlm, eller om vi ska åka och se bio.... Vet ni om det går någon bra bio??? =D
Okej läget är helknäppt....
Jag älskar en som bor långt bort med dålig ekonomi, vilket betyder träffas sällan...
Jag är kär i en som bor närmare som jag kan träffa hyffsat ofta...
Mitt ex vill att jag ger honom en chans efter 5 månader utan att jag hört ett knyst. Vet ej om känslorna är kvar.
Frågan är vad jag ska göra!!! =(
Okej anledningen till att jag inte skrivit i min extrem emo blogg är att emocore inte funkar på datorn hemma hos mig.
Men nu är jag i Ludvika och har lagt tak i några dagar. ENORMT HUS!! Så man är ganska öm i hela kroppen och depp över att ingen hemma saknar en. (Du finns inte i Hallsta Marcus xD)
Mina armar är sönder trasade av tegelpannor och var helt fulla av tjära.... Yay....
Skulle träffa Sebbe någon gång men det verkar inte bli något av precis som förra gången, förra veckan... Och jag saknar KÄRLEK!!! =( Var jag än söker efter den blir de bara fel...
Kändes som om jag nästan skulle gråta sönder igår kväll och lite tidigare idag. Mitt hjärta dunkade så hårt och sorgset......
Jag och mor bråkar ganska ofta för hon skriker ofta åt mig och då skriker jag tillbaka. Det har varit så i ca 4 år.... Jag har andra problem också och två preventinmedel. Jag klarade inte mer.
Hon har hotat med att slå mig om jag inte slutar skrika osv.... Så idag fick jag nog när jag inte fick åka till stan för jag var "uppkäftig". Snarare stressad.... Men ja det slutade med att hon och jag storbråkade och då skrek jag att hon skulle skicka mig till fosterhem. "Ja men ring till soc då!!" Fick jag till svar. Ja då gjorde jag det. Men jag ville bara ha fosterhem.... Kvinnan skickade in det som en anmälan.... En anmälan om psykisk misshandel....
Nu är mor typ apatisk och jättetyst för det är andra gången dom får en anmälan pga mig. Förra gången var när jag rymde till en ridklubb och fick skjuts hem av en kvinna, hon gjorde också anmälan. Mor tyckte det var så extremt förnedrande.
Nu skäms jag och ångrar mitt impulsiva tilltag. Önskar jag kunde stoppa anmälan.......