Har märkt att den senaste perioden har jag blivit helt beroende av att konstant aktivera mig och hitta på saker. Jag klarar bara inte av att vara hemma själv och ta det lugnt som jag så ofta gjorde innan. Jag blir för rastlös och stressad så fort jag är hemma själv och nykter. Har nog inte direkt haft någon nykter dag, förutom under långa arbetspass, på strax över en månad. Det är funktionellt antar jag men långt ifrån optimalt. Samt har insett att det nog inte riktigt är så jag vill spendera mitt liv. Kan inte ens längre sitta och ta det lugnt framför datorn i spelens land. Något som alltid fungerat för mig innan.
Vet inte riktigt heller hur jag skall hantera det här. I grunden beror det säkert på allt som nyligen hänt, så mycket jag egentligen borde börja bearbeta och processera istället för att så fegt och enkelt sopa det under mattan som jag alltid gör med allt. I början var denna apati härlig, men den har successivt blivit ett ångestmoment. Som tur är har jag massa små äventyr på gång vilket är det enda som ger mig motivation. Vill inte riktigt tänka på hur jag hade mått annars.
Nu i slutet av september skall jag upp till Uppsala väldigt spontant och träffa folk jag tycker sjukt mycket om. Sedan i början av oktober ska jag upp till Stockholm för att träffa min bff, samt förhoppningsvis träffa ännu mer folk jag gillar. Ska faktiskt träffa många härliga personer jag inte träffat, eller träffat på länge, i oktober. Kommer bli en härlig månad. Däremot fyller jag år i oktober. Det ser jag inte fram emot. 24 år gammal och långt ifrån det livet jag var inställd på att ha uppnått vid den åldern. Det är tråkigt.
Slutligen i början av november ska jag helt spontant åka utomlands till Gran Canaria en vecka, ska bli helt fantastiskt att komma bort ifrån allting lite.
Så livet är som det är. Kunde varit bättre och sämre men skall inte klaga. Är ändå som jag ser det genuint självförvållat. Glad att jag har mina böcker. De hjälper iaf lite grann.
Nu ska jag dricka mer kaffe, byta massa inkontinensskydd och se fram emot vinet jag kan börja halsa sekunden jag är innanför min dörr 07:41. God natt.
Four o'clock in the afternoon
And I didn't feel like very much.
I said to myself, "Where are you golden boy,
Where is your famous golden touch?"
I thought you knew where
All of the elephants lie down,
I thought you were the crown prince
Of all the wheels in Ivory Town.
Just take a look at your body now,
There's nothing much to save
And a bitter voice in the mirror cries,
"Hey, Prince, you need a shave."
Now if you can manage to get
Your trembling fingers to behave,
Why don't you try unwrapping
A stainless steel razor blade?
That's right, it's come to this,
Yes it's come to this,
And wasn't it a long way down,
Wasn't it a strange way down?
There's no hot water
And the cold is running thin.
Well, what do you expect from
The kind of places you've been living in?
Don't drink from that cup,
It's all caked and cracked along the rim.
That's not the electric light, my friend,
That is your vision growing dim.
Cover up your face with soap, there,
Now you're Santa Claus.
And you've got a gift for anyone
Who will give you his applause.
I thought you were a racing man,
Ah, but you couldn't take the pace.
That's a funeral in the mirror
And it's stopping at your face.
That's right, it's come to this,
Yes it's come to this,
And wasn't it a long way down,
Ah wasn't it a strange way down?
Once there was a path
And a girl with chestnut hair,
And you passed the summers
Picking all of the berries that grew there
There were times she was a woman,
Oh, there were times she was just a child,
And you held her in the shadows
Where the raspberries grow wild.
And you climbed the twilight mountains
And you sang about the view,
And everywhere that you wandered
Love seemed to go along with you.
That's a hard one to remember,
Yes it makes you clench your fist.
And then the veins stand out like highways,
All along your wrist.
And yes it's come to this,
It's come to this,
And wasn't it a long way down,
Wasn't it a strange way down?
You can still find a job,
Go out and talk to a friend.
On the back of every magazine
There are those coupons you can send.
Why don't you join the Rosicrucians,
They can give you back your hope,
You can find your love with diagrams
On a plain brown envelope.
But you've used up all your coupons
Except the one that seems
To be written on your wrist
Along with several thousand dreams.
Now Santa Claus comes forward,
That's a razor in his mit
And he puts on his dark glasses
And he shows you where to hit
And then the cameras pan,
The stand in stunt man,
Dress rehearsal rag,
It's just the dress rehearsal rag,
You know this dress rehearsal rag,
It's just a dress rehearsal rag.
Jag ska till sthlm i oktober faktiskt. Ska på en spelning med ett band jag aldrig hört som inte verkar vara mitt genre alls. Så varför åker jag? Jo, det skall jag allt förklara. För strax över 2 år sedan, i ett patetiskt och inavlat litet forum kallat emocore, började jag av en slump skriva med en person på grund av vår gemensamma affektion till Phil i Modern Family. Denna vänskap eskalerade och idag är personen min bästa vän. Vi har en hemlig klubb och allt ni inte får veta om. Den här personen kommer jag för förstå gången någonsin träffa den sjunde oktober i sthlm. Jag är så sjukt taggad. Inte bara är denna person min bästa vän och vapendragare. Hen är också universums snyggaste och ja rätt så jävla överlägset bästa människa. Kommer inte ihåg senast jag såg fram emot något så mycket. Över två år av störda och härliga samtal. Äntligen. Vem är denna mytomspunna perfekta människa då?
GASKARTH. Hon är bara bäst. På alla sätt.
Jag har jobbat natt och sitter nu väldigt full tack vare min älskarinna rödvin. Ser en dokumentär om min idol, förebild och favoritartist. Det får mig att vilja skriva dikter igen men vågar inte. Jag saknar det, men ändå inte. Jag vill, men vill inte. I nuläget är mitt liv en perfekt balans mellan hat och lycka. Den är ovanligt bra. Nu ska jag dricka vin.
