busbarns blogg

Alltsååå
vafan
jag måste upp och köpa julklappar imorgon

Föll för grupptrycket och skapade mig en egen blogg
tyckte det verkade mysigt

http://honung.devote.se/

Älskar att rita och har gjort sen jag var liten
Lägger ut några halvnya bilder,
kanske några riktigt gamla sen
Haha, ha det så kul eller något


Första bilden på länge och första bilden där kroppen inte är anorexi smal


Lite Kandee inspirerad bild gjord för ett tag sen


Början till ett ansikte


Kludd hemma hos moster


Den bild jag är mest nöjd över


Gammal kolbild, blev väl inte så super

Du stirrar in i två tårdränkta ögon,
du slår ner blicken,
du klarar inte av att möta dem,
Hon stirrar på dej med två tårdränkta ögon,
det enda hon ber om är att bli förlåten,
men du slår ner blicken och ger henne inte ens en chans,
Du är sanden som rinner ur hennes hand,
som hon frenetiskt försöker hålla kvar,
men som bara fortsätter falla ner på marken,
Du är en av dem som hon skulle försöka återuppliva,
fast hon vet att du aldrig skulle komma tillbaka,
Du är en av dem som hon skulle hoppa för om de skulle rädda dej,
Du är en av dem som hon skulle försätta sig i stor fara för,
Men du slår ner blicken och vågar inte möta hennes tårdränkta ögon,
och göra henne en liten,
liten,
liten tjänst,
att förlåta henne...

Den skrev jag för ca ett år sedan,
visst det finns små fel och jag skulle inte skriva den lika nu,
men det är styrkan i historien bakom som fortfarande berör mig

Åh Fuck it jag är trött
Ville egentligen inte upp i morse men
wtf
sista veckan

Ulf kommer hem på fredag
Skolan slutar på fredag

OH VI ÄR PEPP

Hoppas vi får åka på konserten
Kanske se konstutställningen
Träffa Ulf
Se David
På lördagen

Vi peppar lördag..!

Nu gör vi om mitt rum
Bär saker, packa, märka, riva ner tapet

FYFAN
så äckligt skönt

Sen så måla om nu under jul

Ohyes

David
"Vi kan göra det mot skorstenen"
Jag
"Göra vad?"
David
"Kramas"
Jag
"Kramas?"
David
"Ja, vuxenkramas"

HAHAHAHHAHA
vuxenkramas <3

Yey ny bevakare, välkommen eller något ^^

Funderar på att gå skrivarkurs distans, mamma säger att jag måste gå högskoleutbildning i så fall.
Länkar till olika skrivarkurser, folkskolor, distans.
Har du någon annan bra, någon du kan tipsa om?
Do it!

http://www.sthlm.medborgarskolan.se/templates/pages/Section startPage____4909.aspx?wids=610

http://www.medlefors.se/folkhogskola/Kurser_skrivarkurs.aspx

Ny bevakare ^^
Yay! ;D

Min deckare för den som orkar läsa, tänkte göra en mycket längre men hade inte tiden orken eller idéerna
Skriv en bok med mig David? :'D


okej här kommer den, min deckare, fick bara halvt godkänt som en deckare av min lärare då den inte riktigt passar in i genern men är ganska nöjd ändå
läs och kommentera hemskt gärna!

Öga mot öga med sig själv, håret hängde i tovor, såret i pannan dunkade och det torkade blodet hade blivit svart under natten. De gröna ögonen lyste i en aning ljusare nyans än de kaklade väggarna som hon kunde utskilja åtskilliga svordomar och glåpord på. Hon andades in djupt och kände en sval väsande andedräkt mot sin kind, hon ryckte till innan hon insåg att ingen stod bredvid henne. Hon rös och hörde väsande rösten viska om undergång i bakhuvudet, som luddigt och dolt av drogdimman i hennes ögon.
”Jag är ledsen Mathilda men jag vet inte om mina vingar håller mig.” Sen föll han. Det krossade glaset regnade som glittrande kristaller i ljuset från månljuset. De hördes en svag duns som ljudet av en klubba som slår till en köttbit när kroppen slog i marken.
Du älskade mig aldrig, tänkte hon äcklat, man gör inte något sådant mot någon man älskar. Fingrarna följde ärrvävnaden längs magen. Hon drog rocken tätare om sig, sedan slöt hon ögonen. I sina minnen kunde hon fortfarande känna doften av torkat blod, se knivarna, nålarna, glaset blänka till, se cigarretterna glöda, känna kedjorna slita i hennes handleder. Hon mindes fortfarande skräcken som naglade sig fast.
”Horunge, äckel, fitta, värdelösa kräk”
De ord som sedan den dagen ständigt skrikits runt om henne, de ord som hållit henne vaken nätter igenom, år efter år. Ilsket blinkade hon bort en tår. Märkt för livet var vad hon var. I bakgrunden av sina minnen hörde hon de välbekanta, låga skriken och klagoropen. Hon lyfte upp rakbladet ur fickan och granskade sin spegelbild igen, sliten och trött, härjad, jagad och gömd bakom en dimma. Hon tog sitt hår i ett stadigt grepp, satte rakbladet mot och lät det rytmiskt skära av vart och ett av hennes hårstrån. Håret föll i tjocka tovor på golvet runt om henne, tårarna brände ner för kinderna. Hon la rakbladet tillbaka på sin plats och kände på det avskurna håret, det var kort och pojkaktigt. Spegelbilden tycktes obekant. Kanske var det precis det som behövdes för att hon skulle få en nystart, för att börja om från början? För sin inre syn såg hon fortfarande det bleka ansiktet med svartmålade ögonlock, de stora blåa ögonen och de tunna röda läpparna, skräcken och den totala fasan. Det var inte så hon föreställt sig att man såg ut då man blev räddad. Än en gång skakade hon på huvudet, en gest som hakat upp sig, var gång när tankarna svindlade iväg hade det blivit en vana, skaka på huvudet och försök återfå kontrollen.
Dörren gled upp och hon gick med stora självsäkra steg ut från toaletten, stora och självsäkra trots att hennes insida sakta, likt en träbit man tänt på, brann upp och bara lämnade ett tjockt sot efter sig. Utanför på tågperrongen lystes marken svagt upp av den tidiga solen, Mathilda förde den glödande cigarretten mot läpparna. Drog in den giftiga röken och kände den sprida sig ut i kroppen. Älskade gift tänkte hon medan hon slöt ögonen.
Den andra unga kvinnan sprang in i gränden, snabbt hade hon vänt och följt efter, rösterna skrek vilt, högt och gällt.
”Käften, jag hör inte vad någon säger!” vrålade Mathilda förtvivlat, huvudet dunkade och väggarna tycktes utstöta gälla gastande läten de med.
”Döda, döda, döda, gör slut på hennes lidande, hon står inte ut längre med livet, spara henne allt det här, du vet att hon vill” mässade de mörkare rösterna lågt under de vansinniga skratten och skriken. Den andra kvinnan andades skrämt och ansträngt, gjorde en tvärsväng in i en ny gränd, hennes tunna kropp skulle snart inte orka längre. Så stannade de båda, den tunna kvinnans kropp darrade och föll ihop till en liten hög på asfalten, skakande och tjutande. Hon sa inget. Försiktigt böjde Mathilda sig ner på knä, tittade med sorgsna ögon på den lilla kroppen, så skör, så ensam, så full av lidande.
”Gör det då, du är inte värd något, lyssna på vad vi säger” rabblade rösterna gång på gång, snabbare och snabbare tills allt bara blev till en grötig röra av mumlande ord. Långt ner i byxfickan letade hon efter bladet, samtidigt som hon skakade och tårarna en och en droppade ner på rocken. Med osäkra fingrar halade hon upp den kalla tunna metallbiten, omsorgsfullt lät hon fingrarna smeka den blanka ytan, i bakgrunden hördes skrikande hånfulla skratt. Det var så mörkt att hon nästan inte kunde utskilja var den lilla kvinnan låg, om det inte varit för den oregelbundna ljusstyrkan från en tv någon våning ovanför dem, som ibland kastade ett så pass starkt ljus att hon kunde se det blänka till i det vita, långa håret som låg utslaget över backen. Aktsamt kysste hon kvinnans kind och tog hennes hand, det utmärglade ansiktet lyste av skräck och tårarna rann, låga hulkanden och jämmer hördes från hennes tunna blodröda läppar. Rakbladet hittade snabbt sin plats mot den seniga handleden och de tunna fingrarna grep hårt om Mathildas hand.
Ett litet barn jollrade, skrattade och rynkade på näsan. Mathilda tittade halvt chockad mot den späda rösten från sätet mittemot, sedan på modern som höll barnet i sin famn. Tonåringen som satt bredvid henne tittade med stora rädda ögon runt omkring sig. Hennes armar var randiga, av laxrosa ärr. Mathildas rakblad brände i fickan. Flickans rakblad runt halsen. Vad är det för mor som låter sin dotter bära ett rakblad runt halsen tänkte hon och drog efter andan då kupédörren slets upp. Konduktören stod där med en bister min. Han hade förstått, det var därför han undvek hennes blick, han visste, hon kunde känna det på sig, han visste.
”Biljetterna tack.”
Biljetterna, frågan kom så oväntat att hon först bara tittade rätt ut i luften med spända käkar, försökte ta in vad han sa, biljetterna, var fan är biljetten, tänkte hon febrilt och letade fram en knölig lapp från en innerficka på rocken. Fortfarande lika bister tog han emot alla biljetterna i kupén. Sedan stängde han dörren och lämnade dem ensamma igen. Lättad andades hon ut bara för att, till sin fasa, få se en kvällstidning. En tidning. Text. Nyheter. Hon plockade upp tog den med en hastig rörelse, log stelt mot medpassagerarna och slog upp mittuppslaget.
”Såja, snart är allt över, snart är du räddad” viskade hon mjukt, tryckte bladet hårt mot kvinnans handled och drog med sina salta tårar svidande mot kinderna. Skratten höjdes till en intensivare nivå och ett djupt sår öppnade sig. Hon kände den ljumma vätskan rinna ner för hennes händer, kvinnans ögon öppnade sig vitt och ett gällt skrik lämnade hennes strupe, kroppen spändes snabbt och stötvis. Ffingrar lät hon löpa längs kvinnans ärrade armar, greppade tag i den andra armen, smekte det med rakbladet, la armen på hennes bröst och ställde sig sedan sakta upp
Hon harklade sig och slog ihop tidningen igen efter att ha bläddrat igenom den snabbt med sökande blick. Självklart stod det inte något i den. Tala om att vara naiv, hur skulle det ha hunnit komma ut i tidningen redan, bannade hon sig själv och la ifrån sig den.
Skriken ekande fortfarande i hennes öron, ett högt hulkande hördes i den bitande kalla natten då hon sjönk ner på knä igen. Smaken av järn och bitter skräck i munnen, rakbladet sved lätt när det sjönk in i handen, de hysteriska hånskratten i hennes huvud avtog sakta, inte helt men mattades av nog mycket för att hon skulle höra sina egna tankar.
”Ser du inte vad du gjort, äckliga lilla flicka? Känner du hennes blod på dina händer? Hör du inte fortfarande hennes panikslagna skrik? Du är inte värd något längre, äckel” mässade de raspande rösterna gång på gång. Framför henne låg den livlösa kroppen med gapande handleder, gråtande tårar av blod. Försiktigt böjde hon sig skakande ner och kysste de utstickande revbenen genom den tunna tröjan.
Jag tystade dina matspöken, ångesten kommer inte längre att äta upp dig.
”Du dödade henne, äckel, äckel, äckel. Känner du inte smutsen inuti dig? Du är smutsig” skrattade de gång på gång tills de stängt ute alla andra ljud. Hon släppte rakbladet och slet i sitt långa hår, utstötte ett djuriskt vrål när hon kände smutsen och tomheten komma rusande mot henne. Dunkade huvudet gång på gång ner i asfalten bredvid kroppen tills huvudet värkte och hon kände hur det öppna såret sved mot asfalten. Försiktigt reste hon sig upp, plockade åt sig rakbladet igen som sekundvis glimmade i ljuset från teven, stoppade det i fickan på de svarta armébyxorna och sprang, sprang tills bröstet sved och magen krampade, tills magsyran kastades upp i en kräkning och hon utmattad rasade ihop till en hjälplös hög på en trottoar samtidigt som det svartnade för hennes ögon. Tårarna rann och tvättade bort delar av det halvt stelnade blodet från hennes ansikte.
”Jag gjorde det enda rätta, hon var jagad av demoner hon med, jag hade inget val, kan ni inte lämna mig ifred jag gjorde rätt, gjorde som ni sa” viskade hon mellan spruckna läppar innan de tystnade runt henne med ångest tryckt mot halsen.
Tåget skakade och hon var tvungen att hålla fast sig i sätet då bromsarna skrek och sakta stannade tåget. Det lilla barnet skrattade och slet i sin mammas hår. Mamman tittade kärleksfullt på barnet och lirkade loss händerna som höll ett stadigt grepp om håret. Det sved och skrek inom Mathilda, som en gapande tomhet i hennes bröstkorg när hon såg kärleken mellan barnet och modern. Mathilda reste sig så snabbt att hon nästan tappade balansen och greppade bittert cigarettpaketet som fallit ut ur en av rockens djupa fickor. Den unga flickan med de randiga armarna stirrade med stora ögon på henne. Titta inte, tänkte Mathilda strävt och slog ner blicken, hon tycker du är äcklig, det är därför hon stirrar, äcklig och motbjudande, hon ser vad du gjorde, hon har förstått. Ett djupt illamående gjorde sig påmint när hon försökte gå mot kupéns dörr, men hon svalde och ignorerade syran som var på väg upp ur matstrupen än en gång. Ilsket förbannade hon sina ostadiga ben och rädslan som kom krypande när hon ansträngde sig för att öppna dörren ut till mittgången. Konduktören nickade åt henne i ett artigt försök att verka trevlig när hon på vingliga ben stapplade ut i den friska luften genom tågets dörrar, den slog mot henne med sådan kraft att hon kände sig omtumlad. Hon hade hamnat på en liten tågperrong, så liten att hon knappt kunnat kalla det för en perrong det var mer en liten asfalterad plätt som sedan mynnade ut i en grusparkering. Handen sökte sig ner i fickan och greppade än en gång cigarettpaketet, med skakande händer plockade hon upp tändaren och en cigarett och förde den till munnen. Blåsten gjorde den svår att tända men hon lyckades på tredje försöket, ett djupt bloss och hon kunde känna röken fylla lungorna, ett kemiskt lugn spred sig i hennes spända kropp. Då hon återfått kontrollen, släppte hon cigarretten och lät den falla ner mot backen, såg den glödande änden snudda marken innan hon snabbt stampade på den, och så en gång till. Händerna sökte sig frusna ner i fickorna och hon drog upp axlarna närmare öronen när hon började gå längs tågrälsen. Tankarna forsade som ett vattenfall, snabbt och brusande förbi, det var inte det att hon inte visste vad hon skulle tänka längre, utan hon tänkte så mycket att hon inte visste vilken tanke hon skulle koncentrera sig på. Hon jagade sin egen skugga. Slet sig i håret och fällde en tår. Ilskan som bubblade under allt, fyllde henne inte med en styrka utan en fruktansvärd kraftlöshet, benen vek sig under henne och hon föll ihop på rälsen. Metallskenorna skar in i hennes kropp genom kläderna och hon skakade av både ångest, ilska och sorg. Blodsmaken spred sig i hennes mun då hennes vibrerade tänder bet små hål på underläppen.
”Vem dödade egentligen vem?” Tårarna brände bakom ögonlocken och hennes ord dog sakta ut, kvar blev en skrikande tystnad.
”Vem dödande egentligen vem.”

alltså
jag springer omkring med aslockigt jätterufsigt hår
en asstor t-shirt
inga byxor
...och ett par matchande tjocksockar till det XD

INTE fint XD