busbarns blogg

Det finns ingen drömvärld, du tog den.
Och ja, jag är patetisk, du drog mig fan ner till botten av det jävla hav du var i, för att ta dig upp slälv. Du gjorde slut för att du är styrd av endast en sak: Lust. Och förstås för att du ville rädda dit eget jävla skin.
Det är slut mellan oss. Det var du som höll på med någon annan. Det var du som rev allt. Jag sa det ju samma natt, innan jag såg er.
"Allt kommer att gå bra, jag håller på att gå vidare." Men, nej, du var tvungen att förstöra allt. Och om du säger att jag inte hade någonting att göra där så har du fel. Jag skulle hämta allihopa, Gustav hade sagt det. Och du bryr dig inte alls, det är bara skuldkänslor för vad du har gjort. Kom du ihåg den gången när jag sa att jag skulle bli hampus?
Jag hade rätt. Jag är ett jävla äckel. Du har gjort allt som jag visste att du skulle göra när vi gjorde slut. Jenny, Tobias, den jävla attityden, jag äter inte längre, jag sover inte längre, jag bryr mig inte längre, skolan går åt helvete, jag går under. Tack, tack för allt.

Vad är drömvärlden? Jag förstår inte direkt vad du syftar på.
Jag vet då att jag inte lever i någon drömvärld. I min drömvärld så är vi fortfarande tillsammans. I min drömvärld lever vi i en liten lägenhet i Umeå, där någonstans nära tegsbron. Vi vaknar, tar en dusch, äter frukost, kysser varandra hejdå, och går till jobbet. Kommer hem, lagar mat tillsammans, äter, jobbar lite via datorn, och sedan så lägger vi oss i soffan och ser en film. efter det så går vi och lägger oss, och kelar en liten stund sen så somnar du i mina armar. Det är min drömvärld, och jag lever då fan inte i den. Vi är så långt ifrån varandra vi kan vara. Jag tror till och med att du hatar mig nu, inte helt och fullt, men mycket.
Och du vet inte vilken gång jag menade. Jag pratade inte om festen.
Och självklart vill jag inte att du ska dö, jag älskar dig fortfarande.
Jag kan inte direkt hindra mig. Att vara arg på dig har varit det ända som ens har kommit nära en lösning. För varända gång jag har slutat vara det har jag bara gråtigt. Jag gråter hela tiden. Du är fortfarande den perfekta. Du är fortfarande min älskade lilla ängel. Förstår du inte, jag krossas. Jag vill inte att du ska dö. Jag skulle aldrig vilja det. Och hur skulle jag kunna stoppa dig? jag kan inte direkt smsa dig eller ens prata med dig. Vad ska jag göra? Vad skulle du ha gjort. Det var inte direkt som att du försökte hindra mig heller när jag sa att jag skulle ta mitt liv. Jag sa det flesta av dom där sakerna medans jag var arg. Jag kan till och med säga allt. Förutom dom när jag har brustigt, och jag har skrivit om gamla minnen, eller saker vi sagt eller något annat med någon mening för oss. Jag saknar dig när jag inte gör något. Jag saknar dig. Jag älskar dig. Och det ända jag verkligen vill är att vara din, för evigt. Där har du det. Vad jag tänker på när jag inte är arg eller förtvivlad, det som får ångesten att krypa fram. Det som får mig att bita sönder min mun, och det som får mig att bita upp min underläpp. Det som stoppar min hunger och får mig att försvinna. Det som har fått mig att börja röka. Att allt är mitt fel. Det som får mig att vilja skära upp mina handleder och bränna mitt bröst. Det som får mig att vilja raka bort vartända hår på min kropp, och låsas in någonstans, med ett nummer vid tinningen. Bli behandlad som en krigsfånge. Jag saknar dig.
Och vad jag önskar mest av allt är dig, och inget annat. Du vet att du kan få mig när du vill va? Jag har gett dig min kropp för länge sen. Min själ den har du också. Du har allt jag är. Du har all makt över mig. Jag kan vara din slav och käna dig för evigt. Du har mitt allt i din förfogenhet. Du äger mig, jag är en hund. En knähund. Din tennsoldat.
Du har mig. Jag är din. Jag ber dig varken att komma tillbaks till mig eller att du ska ta mig tillbaks. Jag ber dig att utnyttja mig. Jag älskar dig och jag drömmer om dig. Du finns överallt. allt jag ser påminner om dig. Jag kan inte tänka på något utan att tänka på dig med.
Jag är ingenting utan dig. Jag har ingenting. Jag behöver inte existera längre. Jag är ett äckel, jag är patetisk. Jag är vafan du än kallar mig.
Men jag älskar dig, mer än något annat. Mer än jag någonsin kommer att kunna lära mig att älska någon annan. Mer än mitt ömkliga falska liv.


Snälla, älska mig igen, snälla du.
Jag saknar dig jätte mycket. Jag vill inte att du ska bara vara blått ett minne. Jag kommer fortfarande ihåg bröllopsklänningen som du vill ha när vi skulle gifta oss. Och dom gångerna jag gick in på ur och guld bara för att kolla på silverringar som skulle passa dig. Jag vill ha dig. Jag kommer inte ihåg hur du rörde på dig. Jag kommer inte ihåg din lukt. Jag kommer inte ens ihåg hur du lät. Men jag minns hur det kändes att göra dig lycklig.
Att se ditt leende och veta att du verkligen menade det leendet. Jag minns hur det kändes att hålla om dig. Att ligga i ditt rum tillsammans med dig, att säga hur mycket jag älskade dig, och kyssa hela din kropp. Jag minns hur överlyckliga vi var när vi sov över hos Sebastian, och känslan av att bara kliva in i något som kunde ha varit våran framtid. Jag minns att du sa att till och med böckerna i bokhyllan stämde in på det. Jag finns här. Jag finns här. Jag kan fortfarande. Det kan fortfarande vara våran framtid. Kolla på bilden jag ritat åt dig. Och säg att det inte är det du vill ha. Då tror jag dig. Snälla jag kan vara din igen. Det är inte försent. Jag finns här. jag finns här för dig. jag kan vara din älskade igen. Du kan älska mig igen. Snälla jag är din.

"Jag älskar Linnea så jävla mycket.
Jag önskar att jag kunde hoppa i tiden lite, bara lite, till den första dagen vi bor tillsammans i en mysig liten lägenhet. Våran första lägenhet. Åh, så underbart det skulle vara. En jätte stor säng, ett fint litet köksbord, och ens livs största kärlek att vakna upp till varje morgon och krama om och bara känna sig hemma hos."

"Hon var den ända framtiden jag hade kvar.
Den ända framtiden jag trivdes med.
Det ända livet jag ville ha.
Och hon är den ända jag har älskat såhär.
Fan vilken idiot jag är."

Från gamla facebook inlägg.

Jag älskar dig jätte mycket.

Vad har jag gjort nu?
Varför är jag så hemsk, när jag kan ge dig allt du behöver? Allt du vill ha. Jag kan göra dig hel igen, du kommer att göra mig hel. Jag kan göra dig lycklig igen. Jag kan vara den du faller tillbaka på när saker går fel.
Min lukt, min varma famn, mitt bröst, mina läppar, mina mörka ögon, mitt långa mörkbruna hår, mina fingrar, min mage, min rygg, min hals, min kuk, allt är ditt, du har märkt mig, jag är din, ta mig, kom ihåg det här och ta tillbaks mig. Min röst, mitt sätt att göra dig glad, göra dig lycklig. Allt kan jag ge dig. Ge det ett försök. Ett sista försök. Jag kan ge dig allt! Du äger mig. Jag är din docka. Din leksak. Use me, please? Du behöver inte ens behandla mig bra. Snälla, jag ber dig på mina bara knän. Jag är inte värd det. Men jag älskar dig, Linnea. Jag älskar dig, det brukade betyda något en gång i tiden. Jag var din älskade pojkvän, din älskade david. Jag existerar förtfarande. Jag kan fortfarande vara det.
Om du inte vill älska mig nå mer så använd mig bara för sex då? Snälla. Jag kan vara din sexleksak. Din slav. Äg mig. Slå mig. Döda mig om du vill jag bryr mig inte. Använd mig bara.

älska mig igen

Jag är ledsen över att jag måste kontakta dig igen, men det här är viktigt. Av vad jag har förstått, så bryr du dig inte ett skit om mig längre, och då ser jag ingen anledning i att du ska ha min Hendrix-tröja, eller min kudde. Om det är något mer du kommer på som du tror att jag vill ha tillbaks, skriv det här, så svarar jag och säger vad jag vill ha. Du sover förmodligen inte med kudden längre. Eller använder Hendrix-tröjan. Så var snäll och sammarbeta, jag ville inte heller kontakta dig, men jag vill faktiskt ha mina grejer.

Jag vill ha tillbaka ALLT. Allt du har fått. Farmors halsband. Ge mig det, allt. Tillsammans med alla mina drömmar som du krossade, mördade, slet i bitar och stampade på. Som du tog allt annat ifrån mig, mitt liv, min tid, min framtid, våran värld, allt hopp jag hade, min ork, min oskyldiga sida, mitt allt, och min tillit till folk. Du tog en tid från mitt liv jag aldrig får tillbaka. Jag är den som från botten nu har klättrat upp, står stolt, och har gjort det rätta och TALAT SANNINGEN! Jag förtjänar kärlek, jag förtjänar lycka. Så varför är det du som har den? Du är en tjuv, och du har tagit allt från mig. Vad tror du jag gör? Tror du att jag gör det här för att jag gillar att plåga dig? Jag hatar det här, allting handlar inte om dig, jag är djävulskt sårad, och jag spenderar hur jävla mycket tid som helst på att försöka må bra och INTE TÄNKA PÅ DIG. jag måste verkligen KÄMPA för att inte skicka ett sms, inte ringa, inte kontakta dig på något sätt. Jag vill slippa dom impulserna och vara lycklig och fri. Det är allt jag vill. Jag kämpar, så sluta uttrycka dig som att jag är ond, och du är en tapper hjälte.
Du är elak, och du har då ingen nåd. Om någon är ond så är det du.

Eller vänta här, det blir ingen film, jag ska sova istället.
Brb, sängen.

LESBISK FILM IKVÄLL ELLER?
OHYES <3

Och jag är mirakelbarnet, eller hur var det nu igen.

AAAAAAAAH
Cutiepaj
Utan tvekan, jag menar, hallow, har ni sett henne?

http://knullalivet.blogg.se/

http://knullalivet.blogg.se/

Meow
I'm back
Exposing My Self
<3

Joru Älskling. Nu ska jag knarka denna text. Låta alla läsa mina känslor. Ge ut mig själv och alla mina tankar. Vara en riktig jävla A-whore.
Två A4a blev det.
All min sorg på två A4a.
Jag vill att folk ska läsa, att de ska veta att de ska se. Höra mina skrik min ilska och sorg. Orkar du inte tampa dig igenom texten. Förstår jag det.

Mor säger att jag ska skriva när jag är ledsen, så jag får ut mina tankar och lite styrsel i dem så de inte bara flyger omkring inne i skallen som en hop med myggor instängda i ett litet utrymme. Många tankar i ett litet utrymme, det blir kaos utan att tveka, i alla fall när du har en hjärna av min sort. Tankarna fladdrar förbi likt bilder för näthinnan, ingen etsar sig fast eller stannar kvar någon längre tid, de flyger fram och tillbaka utan att göra något vidare avtryck utom den kvävande känslan i magen och den tunga stenen på bröstet. Den som så småningom får mig att hyperventilera då jag inte får in nog mycket luft. Andnöd tror jag det kallades. Jobbigt värre men det kommer och ska bli bättre det med. Det är inte en fråga om ifall att, utan om när.

Jag känner mig sviken. Sviken, trasig och en vag bakgrundskänsla jag tror jag skulle identifiera som ilska. Jag tror bestämt att jag är förbannad. Arg, ilsken, förbannad, rasande, vredgad, bitter. Upprörd är jag med. Upprörd det är ett ord som beskriver det mesta av mina känslor. Jag är upprörd, de sju bokstäverna som så enkelt beskriver alla mina känslor i ett ord. Upprörd.

Efter tre dagar har jag slutat gråta. Äntligen. Det är mest troligt medicinen som gör mer än hälften av mina tårar då jag inte är i balans säger alla. Själv, tror jag att det är att jag sörjer över det jag just förlorat. Ännu en barndomsvän, min första framtid, en syster. Borta. Vad ska man ta sig till när hon en dag säger att hon inte orkar med dig. Hon säger det inte till dig utan till din pojkvän, som får förmedla det till dig. Det gör ont och du känner dig sviken. Jag känner mig sviken. Jag är sviken. Sviken är ett beskt ord som fräter på tungan. Smaka på det själv ska du se.

Det är inte bara de att se nu som en betraktare, en ensam okänd kvinna som står på andra sidan av den låsta plexiglasdörren och ser på, ser på den misshandel som pågår. Hur flickan på andra sidan slår sig själv blodig och slåss med luften till hon sjunker ihop till en uppgiven liten skakande hög, krälar sig tillbaka till det som vi tillsammans slogs mot en gång i tiden. Det är att vara oförmögen att kunna hjälpa till, att veta att jag betyder lika lite som pappret som flyger med vinden. Som inte en enda människa ägnar en förstående blick. Som allra mest, kanske en tanke likt ’Undra vem som tappade det’. Undra vem som tappade mig. Var det jag? Var det du? Var det vi? Tappade vi mig?

Deprimerad eller inte, jag har inte dumpat något på dig, på henne, på oss. Jag har låtit det vara, vetat att du är för självupptagen för att kunna ta emot det. Låtit oss stå utanför mina problem för att vi skulle hålla. Fast, det gjorde vi inte. Vi gick sönder, krossades, isärslitna. Du gjorde det. Drog dig undan. Slutade prata med mig. Såg inte på mig. Tog bort allt som kunde visa att vi hade någon samhörighet med varandra. Raderade allt yttre jag kunde hänga fast mig vid när jag kände att vi började svikta. Dödsstöten.
Jag orkar inte med henne.

Själv ångrar jag inte för en sekund att jag raderat att material som har med dig att göra. Inte ens min säng är kvar. Tapeterna utbytta. Bilderna borta. Texterna raderade. Känslor går inte att radera. Minnena är kvar. Lika starka som förr.

Det som gör mig mest ont utom att jag förlorade dig. Det som gör mig arg och får mig att känna mig så sviken, är det faktumet, det faktum som ger mig stockningar i halsen och får bröstet att krympa ihop när jag tänker på det. Är de faktum att jag inte varit deprimerad, jag hade inte haft panikångest, måstat gått i terapi och ätit medicin, inte måstat sagt upp alla mina älskade ordförandeskap, inte behövt kämpa med skolan för att depressionen ger mig de svårigheterna som följer med sjukdomen om det inte varit för dig. Jag hade inte behövt gå igenom den här skiten om det inte var för dig. Det gjorde mig inget, jag var inte arg, hade inga problem med det, tills du sa de där fem jävla orden och kapade mina sista hopp. De där banden som tagit oss alla dessa år att bygga upp. Du gör allt det där mot mig, sen lämnar du mig. Ensam, rädd och naken. Jag hade ingen annan och det vet du. Jag satt av allt för dig. Min egen hälsa, skola, hela min familj, mina vänner, min säkerhet. Jag gjorde allt för dig, ljög, låg sömnlös nätter igenom, fick mitt liv hemma bli ett helvete. Jag älskade dig. Jag älskar dig än. Det är enda anledningen att jag inte hatar dig. Jag älskar dig för mycket. Jag är för naiv. Måste jobba på det. Litade på dig mer än jag litade på mig själv, även fast jag bör ha vetat att du ljög för mig. Inte ens när jag fick reda på dina lögner slutade jag lita på dig, på samma barnsligt godtrogna sätt jag gjorde. Det är väl dels mitt egna fel. Gissar jag. Eller jag vet. Jag gissar inte.

Det var bara det. Att jag verkligen trodde på oss. Ville. Gjorde. Hade fel.

Hela mitt liv har framtiden varit ett stort svart hål. Du bröt det och byggde i fantasin upp en framtid för oss två. En framtid jag trodde och hoppades på. Du krossade den lika hänsynslöst som allt annat.

Som yngre var jag så fruktansvärt ensam. Jag var udda, annorlunda. Ingen man umgicks med. Nej jag var inte mobbad eller utfryst. Bara ingen man var med. Jag var inte med dem heller.

Du bröt det.

Det var åtta år sedan, minns du än?

Jag fick mig en vän. En människa som jag älskade. Fyra år senare var vi bästa vänner. Två år efter det gav vi varandra benämningen systrar. Du var min syster. Min lillasyster. Jag tog hand om dig precis som en storasyster ska göra även om det var mycket uttröttande.

Det var två år sedan, minns du det?

Men alla människor går väl vidare gissar jag. Att växa ifrån varandra är något som händer gissar jag. Det har hänt tidigare. Det har bara aldrig varit så smärtsamt som denna gång. Inget har någonsin tidigare gjort så ont. Ingen död jag varit med om har gjort så ont, ingen krossad dröm, ingen drabbning av depression, inget bråk, inga hårda ord eller sanningar. Inget har gjort så ont.

Jag ska bara lyckas släppa alla mina förhoppningar, se hur löjliga de var, släppa våra minnen och göra dem till ett fint bagage som jag släpar på. Precis som de andra minnena. Lösgöra mig från mina känslor. Lyckas sluta älska dig och se allt dåligt du gjort. Bli arg på dig. Börja hata dig. Annars ser jag inte hur jag ska lyckas lära mig leva med detta.

Min far sa det själv. Detta är inget jag någonsin kommer att komma över. Jag kan lära mig leva med det. Men aldrig någonsin komma över det.

Då ska ni alla veta att det är första gången min far har sagt något sådant, det är inte likt honom på något plan, aldrig hört något liknande tidigare, det han brukar säga är något liknande med att ’du kommer över det’, ’det blir bättre’, ’haka inte upp dig på det här’, ’du måste inte bry dig om det’, ’du måste inte leva alla känslor fullt ut’.

Du sa en gång att du kommer sluta som uteliggare. I rännstenen. Jag vägrade tro dig då. Skrattade bort det och sa att då fick du bo hos mig. Men jag är inte lika säker längre. Jag är inte säker längre.

Dags att börja söka sig till nya människor. Se till att inte komma någon lika nära igen. Pojken kan inte ersätta en syster eller en tjejkompis. Det är två olika saker. Börja umgås med ännu mer fina människor. Åka buss mer ner till Umeå och så. Som mamma sa med andra ord. Fylla tomrummet och bygga upp den del av mig du var. Med mig själv. Jag måste bli hel med mig själv. Just nu är jag trasig nämligen, du var jag. Nu är du inte jag längre. Jag är trasig, har ett hål jag måste fylla. Jag måste fylla upp mig själv med mig själv igen. Hela mig själv och komma till ro. Komma till ro med mig själv och mitt liv. Göra mig av med allt skrot och börja om från början igen. Jag ska göra det igen. Och utan dig den här gången. Du ska veta att jag sörjer det. Djupt. Jag sörjer oss. Det vi var, det vi är och det vi skulle blivit. En dag kanske jag kan se tillbaka på detta och se att det blev bäst som så. Kanske lyckas förlåta dig en dag. Tona ner mina känslor och njuta av alla de minnen i skapat. De är vackra och färggranna, det måste du erkänna. Jag kommer nog aldrig sluta älska dig, eller hoppas att saker och ting skulle tagit en annan utväg, att det inte blev som det blev. Men det är för sent nu och det blev alltså såhär. Såhär. Ja det blev såhär. Se vilken röra.