Detta är min sorgetext.

Joru Älskling. Nu ska jag knarka denna text. Låta alla läsa mina känslor. Ge ut mig själv och alla mina tankar. Vara en riktig jävla A-whore.
Två A4a blev det.
All min sorg på två A4a.
Jag vill att folk ska läsa, att de ska veta att de ska se. Höra mina skrik min ilska och sorg. Orkar du inte tampa dig igenom texten. Förstår jag det.

Mor säger att jag ska skriva när jag är ledsen, så jag får ut mina tankar och lite styrsel i dem så de inte bara flyger omkring inne i skallen som en hop med myggor instängda i ett litet utrymme. Många tankar i ett litet utrymme, det blir kaos utan att tveka, i alla fall när du har en hjärna av min sort. Tankarna fladdrar förbi likt bilder för näthinnan, ingen etsar sig fast eller stannar kvar någon längre tid, de flyger fram och tillbaka utan att göra något vidare avtryck utom den kvävande känslan i magen och den tunga stenen på bröstet. Den som så småningom får mig att hyperventilera då jag inte får in nog mycket luft. Andnöd tror jag det kallades. Jobbigt värre men det kommer och ska bli bättre det med. Det är inte en fråga om ifall att, utan om när.

Jag känner mig sviken. Sviken, trasig och en vag bakgrundskänsla jag tror jag skulle identifiera som ilska. Jag tror bestämt att jag är förbannad. Arg, ilsken, förbannad, rasande, vredgad, bitter. Upprörd är jag med. Upprörd det är ett ord som beskriver det mesta av mina känslor. Jag är upprörd, de sju bokstäverna som så enkelt beskriver alla mina känslor i ett ord. Upprörd.

Efter tre dagar har jag slutat gråta. Äntligen. Det är mest troligt medicinen som gör mer än hälften av mina tårar då jag inte är i balans säger alla. Själv, tror jag att det är att jag sörjer över det jag just förlorat. Ännu en barndomsvän, min första framtid, en syster. Borta. Vad ska man ta sig till när hon en dag säger att hon inte orkar med dig. Hon säger det inte till dig utan till din pojkvän, som får förmedla det till dig. Det gör ont och du känner dig sviken. Jag känner mig sviken. Jag är sviken. Sviken är ett beskt ord som fräter på tungan. Smaka på det själv ska du se.

Det är inte bara de att se nu som en betraktare, en ensam okänd kvinna som står på andra sidan av den låsta plexiglasdörren och ser på, ser på den misshandel som pågår. Hur flickan på andra sidan slår sig själv blodig och slåss med luften till hon sjunker ihop till en uppgiven liten skakande hög, krälar sig tillbaka till det som vi tillsammans slogs mot en gång i tiden. Det är att vara oförmögen att kunna hjälpa till, att veta att jag betyder lika lite som pappret som flyger med vinden. Som inte en enda människa ägnar en förstående blick. Som allra mest, kanske en tanke likt ’Undra vem som tappade det’. Undra vem som tappade mig. Var det jag? Var det du? Var det vi? Tappade vi mig?

Deprimerad eller inte, jag har inte dumpat något på dig, på henne, på oss. Jag har låtit det vara, vetat att du är för självupptagen för att kunna ta emot det. Låtit oss stå utanför mina problem för att vi skulle hålla. Fast, det gjorde vi inte. Vi gick sönder, krossades, isärslitna. Du gjorde det. Drog dig undan. Slutade prata med mig. Såg inte på mig. Tog bort allt som kunde visa att vi hade någon samhörighet med varandra. Raderade allt yttre jag kunde hänga fast mig vid när jag kände att vi började svikta. Dödsstöten.
Jag orkar inte med henne.

Själv ångrar jag inte för en sekund att jag raderat att material som har med dig att göra. Inte ens min säng är kvar. Tapeterna utbytta. Bilderna borta. Texterna raderade. Känslor går inte att radera. Minnena är kvar. Lika starka som förr.

Det som gör mig mest ont utom att jag förlorade dig. Det som gör mig arg och får mig att känna mig så sviken, är det faktumet, det faktum som ger mig stockningar i halsen och får bröstet att krympa ihop när jag tänker på det. Är de faktum att jag inte varit deprimerad, jag hade inte haft panikångest, måstat gått i terapi och ätit medicin, inte måstat sagt upp alla mina älskade ordförandeskap, inte behövt kämpa med skolan för att depressionen ger mig de svårigheterna som följer med sjukdomen om det inte varit för dig. Jag hade inte behövt gå igenom den här skiten om det inte var för dig. Det gjorde mig inget, jag var inte arg, hade inga problem med det, tills du sa de där fem jävla orden och kapade mina sista hopp. De där banden som tagit oss alla dessa år att bygga upp. Du gör allt det där mot mig, sen lämnar du mig. Ensam, rädd och naken. Jag hade ingen annan och det vet du. Jag satt av allt för dig. Min egen hälsa, skola, hela min familj, mina vänner, min säkerhet. Jag gjorde allt för dig, ljög, låg sömnlös nätter igenom, fick mitt liv hemma bli ett helvete. Jag älskade dig. Jag älskar dig än. Det är enda anledningen att jag inte hatar dig. Jag älskar dig för mycket. Jag är för naiv. Måste jobba på det. Litade på dig mer än jag litade på mig själv, även fast jag bör ha vetat att du ljög för mig. Inte ens när jag fick reda på dina lögner slutade jag lita på dig, på samma barnsligt godtrogna sätt jag gjorde. Det är väl dels mitt egna fel. Gissar jag. Eller jag vet. Jag gissar inte.

Det var bara det. Att jag verkligen trodde på oss. Ville. Gjorde. Hade fel.

Hela mitt liv har framtiden varit ett stort svart hål. Du bröt det och byggde i fantasin upp en framtid för oss två. En framtid jag trodde och hoppades på. Du krossade den lika hänsynslöst som allt annat.

Som yngre var jag så fruktansvärt ensam. Jag var udda, annorlunda. Ingen man umgicks med. Nej jag var inte mobbad eller utfryst. Bara ingen man var med. Jag var inte med dem heller.

Du bröt det.

Det var åtta år sedan, minns du än?

Jag fick mig en vän. En människa som jag älskade. Fyra år senare var vi bästa vänner. Två år efter det gav vi varandra benämningen systrar. Du var min syster. Min lillasyster. Jag tog hand om dig precis som en storasyster ska göra även om det var mycket uttröttande.

Det var två år sedan, minns du det?

Men alla människor går väl vidare gissar jag. Att växa ifrån varandra är något som händer gissar jag. Det har hänt tidigare. Det har bara aldrig varit så smärtsamt som denna gång. Inget har någonsin tidigare gjort så ont. Ingen död jag varit med om har gjort så ont, ingen krossad dröm, ingen drabbning av depression, inget bråk, inga hårda ord eller sanningar. Inget har gjort så ont.

Jag ska bara lyckas släppa alla mina förhoppningar, se hur löjliga de var, släppa våra minnen och göra dem till ett fint bagage som jag släpar på. Precis som de andra minnena. Lösgöra mig från mina känslor. Lyckas sluta älska dig och se allt dåligt du gjort. Bli arg på dig. Börja hata dig. Annars ser jag inte hur jag ska lyckas lära mig leva med detta.

Min far sa det själv. Detta är inget jag någonsin kommer att komma över. Jag kan lära mig leva med det. Men aldrig någonsin komma över det.

Då ska ni alla veta att det är första gången min far har sagt något sådant, det är inte likt honom på något plan, aldrig hört något liknande tidigare, det han brukar säga är något liknande med att ’du kommer över det’, ’det blir bättre’, ’haka inte upp dig på det här’, ’du måste inte bry dig om det’, ’du måste inte leva alla känslor fullt ut’.

Du sa en gång att du kommer sluta som uteliggare. I rännstenen. Jag vägrade tro dig då. Skrattade bort det och sa att då fick du bo hos mig. Men jag är inte lika säker längre. Jag är inte säker längre.

Dags att börja söka sig till nya människor. Se till att inte komma någon lika nära igen. Pojken kan inte ersätta en syster eller en tjejkompis. Det är två olika saker. Börja umgås med ännu mer fina människor. Åka buss mer ner till Umeå och så. Som mamma sa med andra ord. Fylla tomrummet och bygga upp den del av mig du var. Med mig själv. Jag måste bli hel med mig själv. Just nu är jag trasig nämligen, du var jag. Nu är du inte jag längre. Jag är trasig, har ett hål jag måste fylla. Jag måste fylla upp mig själv med mig själv igen. Hela mig själv och komma till ro. Komma till ro med mig själv och mitt liv. Göra mig av med allt skrot och börja om från början igen. Jag ska göra det igen. Och utan dig den här gången. Du ska veta att jag sörjer det. Djupt. Jag sörjer oss. Det vi var, det vi är och det vi skulle blivit. En dag kanske jag kan se tillbaka på detta och se att det blev bäst som så. Kanske lyckas förlåta dig en dag. Tona ner mina känslor och njuta av alla de minnen i skapat. De är vackra och färggranna, det måste du erkänna. Jag kommer nog aldrig sluta älska dig, eller hoppas att saker och ting skulle tagit en annan utväg, att det inte blev som det blev. Men det är för sent nu och det blev alltså såhär. Såhär. Ja det blev såhär. Se vilken röra.