busbarns blogg

Ursäkta min brutalitet.

29 mars 2011 kl. 11:32

Jag kommer att döda våran tyskavikarie.
Och om jag, mot all förmodan, inte gör det, kommer jag att inom en vecka ha lagt mig ner på golvet och brustit ut i storgråt.
Han är helt från vettet och bör brinna på bål.

Orättvist, fast någon ska ju göra det

26 mars 2011 kl. 20:27

Alltså, av någon anledning så är det jag som har åkt på att städa toaletterna hemma. Det är inte ok.

Onödigt

21 mars 2011 kl. 20:23

JAHAHAHAG FRYYYYYSEEEER
Och håller på att bli förkyld. Fml <3<3<3<3<3
Nej men seriöst alltså det är ju bästa uttrycket ever.
Ärs, nu tror jag att det blir sängen snart.

Ordramsa

19 mars 2011 kl. 21:09

Jag kan inte säga "Stekt fisk kokt fisk" fort, det blir "Stekt fiskt kokt fiskt".

24.7

19 mars 2011 kl. 16:00

Väldigt länge sedan allting kändes så hopplöst. Enligt mitt BMI är jag nästan överviktig. Känner mig otroligt äcklig. Borde börja träna och gå ner i vikt igen. Jag kan fan inte ha det såhär.

Väg

18 mars 2011 kl. 13:44

André pratar om vilsna barn, undra om jag är ett vilset barn för honom.
Jag är inte vilsen, jag vet precis var jag är, bara lite osäker på hur jag ska fortsätta här från. Det är ett vägsjäl jag kommit till, båda vägarna leder fram till målet. Även om målet lär se olika ut beroende på hur jag väljer att gå. Helst vill jag bara lägga mig och sova.
Drömmer en massa mardrömmar, otäcka små saker det.
Jag blir av någon anledning alltid så väldigt nedstämd under matematiken, det är ganska konstigt egentligen.
Jag behöver prata med någon igen tror jag. Mamma skulle höra med kvinnofrid, annars kanske det blir psykolog igen. Hon sa igår när vi pratade lite, min mor och jag, att det finns ingenting att skämmas över och att hon är redo att lyssna när jag vill prata.
Jag ligger efter i matematiken eftersom jag varit sjuk, borde ta hem och jobba. Men jag vill inte. Jag får ligga efter istället.

En utmaning av Introspective #2

15 mars 2011 kl. 19:30

Alternativ 2:
Det andra valet ni kan få göra är att skriva om er värsta kärlekshändelse.
Ni ska självklart inte nämna namn.
Men jag vill se ett inte allt för långt inlägg om en händelse som ni varit med om inom ett förhållande.
Ni ska berätta vad som hände, varför det hände, hur ni reagerade och hur ni tog tag i saken.
Samt hur längesen detta var så jag kan tänka över hur ni verkar känna er efter tiden som gått.

Okej det jag kommer skriva nu har jag inte egentligen riktigt pratat med någon om i rädslan att bli utlämnad och avskydd av de människor jag känner, att de ska påstå att jag ljuger och att det jag säger inte är sant. Så om någon jag känner läser detta, kom ihåg att detta är min version, snälla döm mig inte för den.

Natten min dåvarande pojkvän berättade att han älskade mig (detta var innan vi blev tillsammans) hotade han mig för första gången att han skulle ta livet av sig. Anledningen att jag inte redan då backade undan var att jag under denna tid gick igenom en enorm livskris (går inte in på detaljer) och såg därför inte det som redan här höll på att ske.

Två månader in i vårat förhållande började helvetet braka lös. För att kort sammanfatta det hela ska jag citera ur boken "Trauma och tillfrisknande" av Judith Lewis Herman.

"Användandet av oregelbunden återkommande belöning för att binda offret till gärningsmannen når sin mest utarbetade form i samband med misshandel i hemmen. Eftersom det inte finns någon materiell barriär som hindrar flykt, kan det hända att offret försöker fly [...] Hon övertalas ofta att återvända, inte av ytterligare hot, utan genom ursäkter, uttryck för kärlek, löften om ändring och vädjan till känslor av lojalitet och medlidande. För en tid tycks maktbalansen i relationen vara omvänd när gärningsmannen gör allt som står i hans makt för att vinna tillbaka sitt offer. Intensiteten i den uppmärksamhet han ägnar henne [...] är oförändrad men dess karaktär har genomgått en drastisk förändring. Han hävdar envist att hans dominerande uppträdande bara visar hans desperata behov av henne och hans lika desperata kärlek till henne. Han får sig själv att tro på det. Dessutom påstår han att hon har hans öde i sina händer och att det står i hennes makt att få slut [...] genom att ge honom allt större bevis på sin kärlek till honom."

Vad som ska påpekas är att han aldrig misshandlade mig fysiskt och att jag inte egentligen klandrar honom för någonting av det som hände då jag inte tror att han menat någon gång att egentligen skada mig, jag hade kunnat stoppa allt innan det hände, och hans föräldrar hade kunnat skaffa honom den hjälpen han behövt.
De sista månaderna i vårat förhållande trippade jag på tå för att undvika hans utbrott. De två sista veckorna retade jag nog jävel på honom kan jag tänka mig eftersom jag verkligen började försöka ta mig loss (Jag var inte heller alltid så snäll den sista veckan, sa nog saker som gjorde ganska ont). Det som slutligen fick mig att göra slut med honom var när han (efter ett helt oprovocerat bråk, jag hade verkligen inte gjort någonting och det har han erkänt) och jag lagt på i försök att hålla ihop min psykiska hälsa, så tog han bussen mitt i natten, tretton mil för att söka upp mig dagen efter för att "säga förlåt och tala det till rätta." Det var någonting i hans beteende och alla smsen jag fick under natten som fick mig att backa så otroligt, jag var efter ett års förhållande drygt helt slut och hela min kropp skrek efter luft. Jag höll på att bli djupt deprimerad igen och jag visste om det.
Det var då jag dumpade honom. Vad som följde efter detta var ännu ett helvete. Han trakasserade mig och skrev väldigt otrevliga saker. Sista gången jag hörde av honom nu var för några månader sedan då jag fick ett långt meddelande där han skrev till mig från en fejkad ECanvändare vilken billig hora jag var och att han skulle våldta mig bland annat. (http://www.emocore.se/?sida=blogg&read=484913)

Idag, det vill säga fyra eller om det är fem månader senare, jobbar jag med min posttraumatiska stress och måste vara extra noggrann med att ta hand om mig själv. Jag är rädd för att bli skadad igen och skygg när det kommer att ta människor nära inpå. Känner mig sviken av samhället och jag kan göra en lång lista, men det orkar jag inte.
Det krävdes otroligt mycket mod av mig för att skriva detta, så jag hoppas att det är giltigt.

Avdelningschef för ............

14 mars 2011 kl. 14:34

Jag blir lika imponerad varje gång min mor svarar i sin arbetstelefon, hon är alltså avdelningschef för tre avdelningar uppe på psyk och rabblar alla tre avdelningarna plus sitt för och efternamn varje gång hon svarar.
Jag skulle utan tvekan glömma bort vad jag skulle säga inför varje gång jag skulle svara.

Edit: Hon säger även "Psykiatri Skellefteå" någonstans där i mitten

OMG HIDING

12 mars 2011 kl. 21:18

Alltså nej, vet ni hur coolt det känns, så ligger man med familjen och ser på melodifestivalen, och så hoppas Christoffer Hiding fram och sjunger, lika snygg som vanligt och jag bha:
"Ey, han har bjudit mig på tuggummi, och jag har sett honom sjunga 'Hej jag heter Bengt', nu sjunger han i Globen"

Fml är ett himlans bra uttryck ibland

12 mars 2011 kl. 15:03

Alltså nej jag orkar inte. Ingen vill ju fika med mig, har slut gratis sms så jag kan inte mobba Robin med helt störda sms, jag sitter fast med min familj i en tio (okej kanske femton då) kvadratmeter stor stuga i Arvidsjaur, mitt ute i skogen, argh som sagt jag orkar inte.

Fml. Hahaha..

Senaste inläggen

Fakta