Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Inte valt
Intresse:
Äta
Bor:
I skogen
Politik:
Feminist
Dricker:
Milkshake
Musikstil:
Inte valt
Klädstil:
Galen
Medlem sedan:
2012-02-13
Skolan har börjat och känslorna är väldigt mixade, det är ångest det är spänning och det är stressigt men jag har i alla fall börjat skriva pyyyyttelite och bestämt tema på gymnasiearbetet och pga av att jag går högskoleförberedande linje måste jag skriva maaaassor, mer än vad yrkesförberedande får göra och det är väl den största pressen.
På tal om ingenting så satte jag in ny p-stav igår så nu är det bara att knölla på för full rulle. lols som om
Imorgon blir det förfest här med kort och bra musik sen ut på le krogen för ja då ska det supas och inte fan ska jag kunna gå.
nu ska jag fortsätta kolla new girl för blev för lat för att fortsätta skriva på gymnasiearbetet...
glömde lägga upp gifen på min tattoo så här har ni gott folk
Försöker tänka på mycket annat än just all skit med mormor och mamma men ibland är det svårt.
Så har fyllt dagarna med att vara jätteupptagen och hänga med vänner, bad och igår blev det några öl på Oak. Det blev jag , Maggan, Malin (första gången vi träffas. hon var jättesnäll osv), Björn aka Fanny och så inte minst Kramis.
Har tvångsstädat hela mitt rum idag och dammsugit hela jäkla huset så får faktiskt unna mig lite lugn och ro.
aja. har poppat popcorn nu och så blir det att kolla på Guardians of the galaxy.
Har hänt jäkligt mycket och vet inte ens var jag ska börja. Jag har nu slutat tvåan och börjar trean den 24:de. Ska ärligt talat kanske till och med vara lite skönt? Behöver ett schema att följa och någonting annat att ha tankarna på.
Mitt lov började den 5:e juni och slutade den 7:de juni då jag fick det där jobbiga samtalet, samtalet som jag oturligt nog vetat att jag skulle få någon gång, bara inte då ( hon var död, jag var hel säker). När mormors röst säger de där rivande, bankande och hårda orden, ''det är Kristina...'' mitt hjärta stannade och jag föll till mina knän, jag visste att det skulle göra ont, men inte så ont som det gjorde.
Pappa drog upp mig från backen och han körde oss till akuten och känslan av att vara levande död måste vara som jag kände mig då. Jag minns att vi letade efter hennes säng och där låg hon, under den fula orangea ambulansfilten. Jag trotsade hennes kinder som var fulla av spår från gamla tårar, pussade och pussade hennes ansikte i hopp om att få höra hennes röst, jag fortsatte att viska '' gör inte såhär mot mig mamma'' jag ser hur hon kollar på mig med blicken och hur hon försöker säga någonting med dem. Jag märker förens då hennes kramper, hur det bara trycker och trycker hennes kropp i olika riktningar. Jag har sett henne krampa förut men inte såhär, inte alls lika hårt. Timmarna gick och jag bestämde mig för att inte lämna hennes sida. Hon fick ett eget rum och jag sov bredvid henne i en annan säng, bestämd om att jag skulle vara med henne i hennes sista timmar och att min 18 års dag skulle vara med henne om någon. jag läste henne flera av Bröderna Grimms sagor(inside thing). Hennes kramper försvann aldrig och man såg att hon led. utan förmågan at kunna prata. Såhär såg det ut i två dagar. Sen började hon få uppehåll och dessa uppehåll ökade men fortfarande utan någon som helst kontakt med hennes honungs ljuva röst. Så sov hon och oj vad hon sov. Under denna tid var jag säker på att jag inte skulle få tala och vara med henne igen men som den kämpe hon är så försökte hon allt vad hon orkade och tillslut lyckades hon pressa fram ett ja när jag pratade med henne och hon började kunna säga namn(enbart namn) vilket jag och mina släktingar utnyttjade till fullo. sen blev hon sämre igen och kramperna började tas vid och sjukhuset gjorde upprepade gånger tjänstefel och jag såg hur min familj bröt ihop, hur min morfar tynade bort djupt inne i mörker som ingen vill se. Men efter många om och men när det nu gått en två tre veckor så får vi reda på(äntligen någon slags förklaring då vi varit fullt omedvetna om allt) att mamma fått hjärnhinneinflammation och en stroke på den sida utav hjärnan som hon inte har sina hjärntumörer på.
Jag kände att jag behövde göra något, någonting som fick bort mig på andra tankar. Ett sätt att koppla bort tankarna så då gjorde jag en tatuering jag länge velat ha som hyllning för mamma. Har nu tre lila oldschool rosor som täcker min överarma med små svarta fjärliar flygande runt sig
Mormor har också blivit dålig då inte pallade med allt och ska in på operation om någon dag, och jag bara hoppas att hon kommer orka återhämta sig.
Mamma har blivit klart mycket bättre och kan prata helt, har lite problem med att sortera vissa minnen men hon är med i matchen. Hon kan fortfarande inte röra en fena förutom sina fingrar på ena handen och det är en kamp men nog fan ska vi klara den!
Precis kollat klart Outlander, sista avsnittet fick mig att spy.Var inte det jag hade i tanke när jag började kolla på serien, kändes liksom inte att det skulle leda till en sådan grej.. helt jävla mållös. Någon annan som läser detta som sett klart? Känner mig helt ööööh vet inte ens
Sry about mitt mansutbrott igår!
Idag är det i alla fall fredag och Elin har bara en plan, tre ord:
IDOL . CHIPS . DIPP
Igår efter mitt utbrott så drog jag senare på dn viare på ETGG möte.
och så hade vi bokcirkel(böcker med feministiskt inslag OFC, bara kvinnliga och trans-personer) var asgosigt, åt hur jävla galet många kakor som helst och mådde genast mycket mycket bättre. Älskar grrrlsen verkligen, har hjälpt mig genom mycket.
Var tidigare idag hos mamma på håltimmen för och hjälpa henne med lite saker , gick helt okej. Lyckades hålla sams hela tiden, går framåt!
Är fortfarande fett sjuk och vet inte riktigt vad jag ska göra med mitt liv.
Hela dagen har varit tillbringad med huvudet i toan och jag känner mig inte ett dugg bättre.
Tog i alla fall en paus från knäböjandet på toa och snickrade ihop ett bord som mamma var och droppade av igår för att sedan åka till sin kille.
Hon är mer än jag någonsin kunnat önska mig
Allt hon gör får mig att lee
Även i sin mörkaste stunder så är hon helt underbar och jag verkligen önskar att hon kunde se på sig själv med samma ögon som jag ser henne i, hur otroligt vacker hon är
Hon är ärligt talat det vackraste jag skådat
Hon är skälet till att jag andas idag även om hon inte ens vet det Jag saknar henne så galet mycket.
Hennes leende , hennes skratt och sättet hon får mig att må bra även när allt är som sämst, när jag sitter med kniven i min hand, blödandes och smutsig av gammalt smink som runnit ner för hela mitt ansikte i rent hat för mig själv
Jag älskar att ta upp telefonen och se att hon har skrivit till mig.
hon är mitt allt och jag vill aldrig någonsin förlora henne
Ligger i soffan och hostar och spyr.
Är helt toksjuk och ingenting hjälper.
Drog hem tidigare igår från skolan och legat i soffan sen dess, förutom när Simon kom förbi ett tag igår med chips och dricka. Inte för att jag får behålla något av det men ändå.
Är lika död som jag ser ut, lika sjuk och tom
Bara hon kan få mig att må bra men hon är så långt borta även när hon är bedvid mig
hon giver mig mörkret för att kunna höra henes hjärtslag Jag är så trött på att alltid falla tillbaka i dessa gamla spår, fyllda av blod och skam
Andra dagen i skolan avklarad, fortfarande lika värdelös som den första. köpte mig dock snus som tröst vilket underlättade lite.
Inga som helst planer för helgen eller mitt liv överhuvudtaget.
De enda planer jag satt upp är att åka till Milla ikväll då jag bara har två (helt värdelösa) lektioner imorgon och första börjar tjugo över tolv( jävla nödvändigt) dricka och bara ha det chill.
Började 2:an idag. Kändes kul att se alla nya ettor som var små fjortisar förutom en som jag träffa som hade skrivit asta kask på sin skinnjacka så jag ba yo polarn!
Hon addade mig på fb och det visade sig att vi träffats förut genom en polare .
Dra mig i brasan vilket skumt sammanträffande.
Hon är så vacker och fin.
Jag kommer älska henne nu och förevigt.
Det enda som dyker upp i mitt huvud är hon, och tanken på känslan av att dra fingrarna över hennes ärrade men otroligt vackra kropp.
Tänk att få kyssa dem läpparna igen
