Slutade nyss jobbet och nu påväg mot gymmet. Måste säga att jag känner mig grym som börjat bryta mitt eget självförstörande idiot barna beteende. Istället för att försöka uppnå onykterhet genom konsumtion av diverse när skallen börjar spåra så tvingar jag mig till gymmet. Endorfinerna gör fan under mot min skalle när den inte sköter sig. Hoppas jag är fysiskt kapabel till att hålla detta uppe bara.
Jag har slut på rizzla. Vilket jag alltid ska märka när jag tagit, inte tar, den sista. Allt i götet som säljer sådant har nu stängt(?!) vilket jag finner förargligt. Att röka en efter en dag fylld av plugg, jobb och träning känns oslagbart fantastiskt. Ska spamma folk så de ger mig rizzla. Mm.
Så det här hände mig nyss i gymmets omklädningsrum. Nej, tyvärr är det inte så porrigt som det låter. Jag var precis klar och hade bytt om, helt jävla förstörd verkligen. Min nyckel till mitt lås ramlar ner och glider in under skåpet. Utan att ge det hela någon större tanke kraft lägger jag mig, efter en del smärta och möda på mage och tar mina nycklar. Nu då till det pinsamma. Igår tränade jag biceps och mage, idag rygg och mage. Så mina armar bara viker sig och jag ligger där likt en säl med för få kromosomer. Då kommer en dude i typ halva min längd in och börjar stirra. Inte kul ögonkontakt här. Han frågar väldigt tveksamt om de går bra för mig. Efter vad som kändes som en halvtimme av bortförklarande ursäkter hjälper han mig upp. Tror jag låst upp en ny nivå av pinsamhet. Till mitt försvar hade jag jobbat natt nu precis innan. Ska skämas ihjäl nu, lite mer.
Är på bra humör nu, ska passa på att njuta ordentligt. Har ändå en fyrtio minuter på mig innan jag börjar arbeta. Idag har bara varit en genuint bra dag. Ni vet en sådan som bara flutit på utan att problematisera sig. Gymmade efter jobbet imorse, åkte sen och handlade massa gains munch för att slutligen åka hem till bruden och krypa ner bredvid henne. Minst lika bra att vakna vid henne i eftermiddags. Vi har bara dött i sängen hela dagen. Förutom en liten halvtimme då jag åkte och löste lite. Gick sjukt fort och smidigt, även de förgyller. Inte ens opepp på att jobba natt och skriva uppsats. Endorfiner är bra grejer.
Hur har ni det denna förpilskat trevliga lördagsafton?
Kom till jobbet vid 21, först nu får jag sätta mig ner. FY fan vilken vidrig start på passet, det har varit helt galet här ikväll. Tur att jag har funktionen som en vandrande benzo som bara får alla att tagga ner några växlar. Tog bara längre tid än vanligt idag. När alla kvällsbestyr var gjorda och allt kvälls knark utdelat så fick jag äntligen sätta mig ner nu några minuter på kontoret. Där möts jag av en sjukt qt överraskning.
Min kollega hade rostat mandlar under passet idag och sparat alla dessa åt mig för hon vet att jag älskar rostade mandlar. Underbart, nu har jag munch. Kan inte klaga längre. Till och med en smiley på påsen, då är man fan speciell.
Den substansiella listan är inte allt för kort i mitt fall, beror väl givetvis på vad som jämnför med. Det finns många ting där jag hatar, andra älskar och vissa hatar jag att jag älskar. Sen vad som är en drog är med en definition fråga i sig, men jag syftar på den generella benämningen. Först trodde jag det var kaffe eller alkohol. Båda är en form av drog enligt mig, den sistnämnda dock självklart värre än den andra. Dock tror jag inte kaffe klassificeras som drog enligt den generella. Tror den drogen jag missbrukar(mest ehe) är jobbet. Arbete. Menar inte att det är som gräs eller heroin eller tjack osv men kan det ändå inte vara en verklighetsflykt? Det är de verkligen för mig. Inte på det sättet att mitt jobb konstant är kul och soft, för de är det verkligen inte. Utan jag känner mig duktig, ansvarstagande och empatisk(jobbar med människor). Dessa egenskaper känner jag aldrig annars att jag har. Jag älskar att tjäna bra, ensligt mig då, med pengar och kunna disponera dem hur jag nu vill. Jag gillar när jag får beröm av kollegor, patienter och chefer. Det ger ett sorts rus på något sätt, ett väldigt belåtet sådant.
Men med missbruk menas ofta inget positivt. Baksidan av att arbeta som jag gör är inte speciellt trevlig. Jag tar alltid med jobbet hem, varje dag. Jag tänker på det konstant och överanalyserar massa sneda scenarion om vad som kan hända och dylikt. Jag sover väldigt lite och rätt sällan. Jag är alltid trött och lite disorienterad. Alltid, förutom när jag jobbar. När jag arbetar är alla sinnen på helspänn och jag är helt uppslukad av min arbetsroll. Det är en bra roll, jag önskar jag kunde vara honom jag spelar på riktigt, alltid. Han är sjukt mycket bättre än jag på alla sätt. Det är lite tråkigt.
Det är givande arbete, det är de verkligen men. Känns som det kommer dra ner mig till botten verkligen om jag inte skärper mig. Fullt medveten om att jag borde jobba mindre. Jag började nyligen studera på heltid och tänkte bara jobbar extra. Denna månaden har jag pluggat heltid och ändå jobbat 130h. Inte konstigt mitt huvud snear. Sen får jag göra jävla mycket hemma. Blir ingen jag tid bara, vet inte hur jag ska vända det här. Är så sjukt beroende av att få gå in i min arbetsroll och bara släppa allt annat för stunden.
Nu får de väl räcka, blev kanske bara en redig röra. Tycker ni jobb kan vara ett missbruk? Har ni något ni missbrukar?
Att jobba med förkylning och lite feber fiine, svettigt men funktionellt. Lite vidrigt och flummigt men fan funktionellt. Det är inte de som förstört dagen heller. Eller delvis, hade gjort mycket om jag kunde fått gymma men det hade varit efterblivet. Det som antastat min dag är herr ångest. Känns som en fet jävel sitter på mitt bröst, vare sig jag står, sitter eller ligger. Kan fan inte andas ordentligt. Blir helt hackigt och skakigt. Sen har vi alla underbara vanföreställningar som älskar när ångesten är framme, de är säkert bästa vänner. Har blivit riktigt jävla skrämd ett par gånger av dem idag vilket inte alls brukar hända. Fattar inte vad min skalle håller på med. Den får inte göra såhär nu, inte i denna perioden. Det för mycket viktigt som händer som jag inte får missa. Har inte tid att må dåligt som något jävla psyk fall, får fan skärpa mig. Vet bara inte hur jag ska göra det. Men de löser väl sig. Bara ta en sak i taget. Sortera verkligheten ifrån den skeva sörja som jag nu ser allt igenom. Tänker fan inte ge mig. Bring it ångest fitta, ska spöa skiten ur dig.
Jag är så jävla förkyld, känns som förkylningen spänner på båda min näsborrar samtidigt. Halsen är dock fine, vilket är konstigt. Svettas och har nog feber, inte så smart att jobba ksk men. Pengar är pengar Hahaha. Bara sjukt krävande att springa runt med tvätt, städ, medicin, mat och diverse annat nät man själv är nära sin gräns till att inte vara funktionell. Är bra på att pina mig själv dock så går säkert asbra. Vill hem till tjejen när jag slutar men hon ligger sjuk i sin säng. Jag är sjuk ja men ksk inte bör be om mer. Men vill ta hand om henne och så, vet bara inte hur smart det är då jag behöver de arbetspasset jag har. Fuck. Är arg och vill träna men får inte träna. Gg.
Jag, samt förhoppningsvis ni, har skev mimik. Jag har många miner och grimaser jag innerligt önskade aldrig beklädde mitt söta pojkansikte. Dock tror jag alla har en min de är medvetna om att de gör ofta, en min de innerligt avskyr. En min som inbringar ångest sekunden man inser att den är påväg att klä ansiktet. Jag vet exakt vilken min av mina jag hatar. Det är när jag blir tillfrågad, väldigt plötsligt, om något jag har noll kunskap om. Denna min går med ord inte att visualisera men fann denna gif:en som på något vänster lyckats skildra den perfekt:
Exakt så ser de ut, gg livet.
Har ni någon min/grimas ni hatar men inte kan undvika att använda?
