busbarns blogg



Tjej, 29 år. Bor i Skellefteå, Västerbottens län. Är offline

busbarn

Senaste inläggen

Hah.
20 februari 2023 kl. 19:29
TW suicid
9 juli 2021 kl. 01:38
Första blogginlägget på hur många år som helst?
20 april 2020 kl. 20:15
EC och dess människor nu för tiden
23 februari 2018 kl. 20:08
Blablabla titel osv
8 februari 2018 kl. 12:10
Fantastisk helg
5 februari 2018 kl. 18:09
Marilyn och jag
29 januari 2018 kl. 12:10
Tbt Seterra
28 januari 2018 kl. 22:57
Att helt plötsligt vara vuxen
28 januari 2018 kl. 14:22
Satahormoner
27 januari 2018 kl. 12:46
Visa alla

Fakta

Riktigt namn: Linnea Civilstatus: Singel
Läggning: Bisexuell
Intresse: Kreativitet
Bor: I skogen
Politik: Röd
Dricker: Vin
Musikstil: Allt
Klädstil: Blandat
Medlem sedan: 2008-09-06

.

Problemet är väl det att jag inte vet om jag ska
Hur jag ska
Jag bara vet att jag borde



Jyckarnas Fredsvals


Ja,jag är en vanlig jycke och det är nåt som jag vill ha sagt.
Jag talar nu för flera stycken,och vår förening heter Jyckemakt.
Nu har vi sprungit efter våra herrar och viftat svansarna i många år,
men nu anamma gör vi rycket,
nu är det dags för oss att säga vårt.

När man är ung och hund älskar frihet
och hela livet är en lång allé
då har man faktiskt rätt att ta för givet
att det ska bli en dag imorgon med.
Så därför sitter vi på era näsor
och talar om för er att ni har fel.
Nu har vi andra kommit överens om
att nu ska alla vapen läggas ner.

Vi ska pinka i era kanoner och gräva ner varenda låda krut.
Tugga i oss era uniformer fast alla knappar ska vi spotta ut.
Vi ska störa era vaktparader
och gå i otakt otakt otakt och sjunga feeeeeeeeel!
Sen ska vi skrämma alla generaler och skälla ut dem tills de sitter ner.

Ja vi ska samla oss i millioner
och våra ungar ska få följa med.
När man är ung och hund älskar jorden
då vill man ha den kvar för evighet.
Vi ska förfölja er med våra valser
tills ni fattar vad det är ni hör.
För vi är många här i Jyckemakten
och allihop är med i samma kör.

Vi ska pinka i era kanoner och gräva ner varenda låda krut.
Tugga i oss era uniformer fast alla knappar ska vi spotta ut.
Vi ska störa era vaktparader
och gå i otakt otakt otakt och sjunga feeeeeeeeel!
Sen ska vi skrämma alla generaler och skälla ut dem tills de sitter ner.
Sitter ner.



Denna låt sjöng vi alltid när vi var små på skolan. Åh, nostalgi.



Poor Nea

Helt seriöst, nu är det så att jag känner mig helt jävla handikappad utan min telefon. Speciellt med tanke på att jag inte har med mig en klocka.
Och så kan jag inte sms-spamma min pojkvän. Oh no.



Den mest gay uppdateringen, sedan, ja när?

Idag har jag och min pojke varit tillsammans i tre månader och, några dagar.
Har inte hållit räkningen på hur många även om jag blir lyckligare dag för dag.
Efter varje dag, har jag fått spendera ännu en till, helt underbar dag, som hans flickvän.
Under de fyra månader vi umgåtts har jag:
Bara skurit mig en gång
Gråtit färre gånger än på väldigt länge
Skrattat mer än jag gjort på flera år
Fått så många kyssar att jag blir helt bubblig inuti
Känt mig vacker
Känt mig sexig
Inte bråkat en enda gång med honom
Börjat försöka att seriöst sköta mitt utseende och hygien
Har jag börjat försöka träna regelbundet utan att överträna och börja spy eller krångla med maten
Haft det bästa sexet i hela mitt liv
Har jag varit med på alla idrottslektioner, vilket är nog hittills bara är fler än jag varit med under hela åttan och nian
Fått en väldigt fin parfym
Och jag kan fortsätta väldigt länge.



Så känner jag. Precis så känner jag.
Jag vill göra precis allting med min pojkvän, allting utom möjligtvis gå på toaletten.
Laga mat, rensa svamp, sova, duscha, skratta, se film, lyssna på musik, läsa böcker, studera, städa, handla, ligga och lyssna på när han pratar via skype med sin dewdie.
Varför har jag lärt mig att stava det ordet?
I alla fall så låter allt det där som den ljuvaste musiken du kan tänka dig för mina öron. Bara för att jag får göra det med honom.
Det är väldigt fint.
Han får mig att känna mig väldigt speciell, han får mig att känna mig väldigt vacker, och, det gör mig väldigt glad.
Åh, jag är så otroligt kär, så fantastiskt lycklig.
Herregud vad gay jag är, men ibland behövs det att man får skriva av sig, berätta om sina känslor för hela världen.
Eller, ja, världen och världen, för emocore i alla fall.

Nej som sagt
Förfärligt vad jag är gay
Hoppas att han inte slår mig ♥



I-landsproblem hallå

Vi har en toalett på skolan som är så galet störande, jag når inte ner till golvet när jag sitter på den
Och det är fasen inte okej



f



*Beep* has poisoned her

Jag vet inte riktigt. Nej jag vet inte riktigt. Det är en känsla i min kropp jag jag inte riktigt, som jag inte riktigt kan få bort. En känsla som återkommit de senaste två åren och jag vet inte varför jag inte kan släppa den. För det är där problemet ligger idag. Jag kan inte släppa det.
Så fort jag tror att jag släppt, så fort jag har gått vidare återkommer känslan igen. Skräcken och lamslagningen. Det är säkert inte ens ett korrekt ord, lamslagningen, det låter inte korrekt i mina öron, men min känsla är fel den med så då gör det väl okej.
Känslan börjar vid toppen av lungorna, sprider sig upp genom halsen och in i mitt huvud. Tar över och gör den svart. Ihålig. Sedan fortsätter den långsamt ner längs alla mina lemmar och gör dem till en början oroliga och skakiga, men efter det så sakta, sakta lägger de av och blir blytunga och långsamma. Det enda som är kvar efter det är en orolig känsla vid toppen av mina lungor som pulserar och dunkar.
Det är lamslagningen.
Så löjliga saker utlöser den. Skämt, pikar, gräl. Och efter det kan jag vara lamslagen i upp till flera veckor. Avtrubbad och tom. Dessa känslor leder i sin tur ibland till att jag tappar hoppet på mänskligheten och glädjen, ihop med att jag förlorar det hoppet vill jag nästan alltid dö.
Specifika saker som triggar igång det?
David. Allt som påminner mig om honom. Allt det hemska. Det finns dock speciella minnen som jag själv har undanstoppat i min hjärna som bara gör mindre ont. En lycklig dag kanske det bara är det som är kvar.
Jag själv. Allt som har med att jag är hemsk, värdelös, otillräcklig, du kan räkna upp det negativa i en oändlighet. Skämt som sanning. Allt klistras fast på mig och matar mitt monster som bor i mitt huvud. Han heter Hampus för er som inte vet.
Enligt min mor älskar jag att vältra mig och gotta mig i sorg och ångest. Det kanske är så det är. Det kanske är därför den känslan inte vill släppa taget om mig. Det kanske är därför jag inte kan släppa taget om saker och ting. Är det därför negativa saker fastnar, speciellt på mig?
Jag kanske aldrig kan bli frisk. Jag kanske är kroniskt sjuk. För jag kanske älskar att må dåligt.



Zooooombiiiie



The way I feel right now.
I miss my Boy.



Things I'm addicted to

Färgglada fjädrar gärna i smycken
Halsband
Spets
Klänningar
Underkjolar
Drömfångare
Fnitter
Te
Silver
Krucifix
Musik
Udda tekoppar
Pennor, färg och penslar
Bröst
Underkläder
Vackra böcker och poesi
Vintage
Ljus, inredning och layout
Små skrattande barn
Katter och hundvalpar
Örhängen
Hår
Kjolar
Kameror
Lätta skira tyger