T_issues blogg

Ok de slutade i 5 minuter... För att sen fortsätta. En timme och en kvart in och de verkar inte sluta. I'm not gonna make it. Tell my family that they're assholes.

Hade en sjukt mysig dröm... Sen så vaknade jag av att grannen borrar en massa. Det måste vara väggen precis intill också, för det är skithögt.

Tänkte att "fine. Jag väntar en stund på att de ska bli klara" I hopp om att jag skulle kunna somna om.

... De har numera hållt på oavbrutet i 45 MINUTER! FÖR HELVETE!
Har huvudvärk och är så jävla cranky... Det låter inte som om de kommer att sluta snart heller...

Så, när jag har frågat folk vad man gör för att bli poppis här så är svaret ofta "skriv om sex" och "posta nudes". Vilket är fine liksom. Det kan jag göra. Fast jag känner på mig att det kanske inte är just min väg till EC-fame, då på internet så är the supply av killnudes mycket högre än the demand.

Fan vad drygt att så många killar får för sig att skicka dickpics hela tiden. Det gör mitt jobb så mycket svårare för 1. Det gör som sagt att det inte är så efterfrågat, då det finns gott om dem. Och 2. Det är så himla många kvinnor som har råkat ut för unwarranted dudenudes (That's a word now. Patent pending) att de blir äcklade av bara tanken på det.

Tänk liksom. En fantasivärld där killar bara skickar dickpics när det är passande, och att de är någorlunda sällsynt. Det hade kanske till och med kunnat ses som en fin gåva liksom. But no... Flood the market with cheap-low quality nudes...

Gillar att jag lyckats göra mig själv till ett offer av dickpics. Srsly tho, patriarkatet förtrycker oss allihopa guys.

Anyway. Överväger om jag kanske kan hitta en niché. Något man kan göra med en killkropp som inte är så vanligt och tryckt i folks ansikten. Kan ju inte låta min underbarts söta kropp och min chans till EC fame gå till spillo. Vad tycker ni som är attraherade av cis-män (Det måste väl finnas iallafall 3-4 styck) kanske inte är så hemskt att se?

Ska DMa D&D på fredag. Är sjukt hype! Lite nervös för det var så länge sedan. Vad för monster ska jag kasta på Daddyissues och Cyan tycker ni?

Edit: Kom på att Cyan inte ska vara där. Question still stands tho.

Är i holland, vilken är sjukt mysigt. Men alltså, 4 pers i en liten lägenhet gör att jag inte har mycket privatliv, och dessutom saknar jag Daddyissues en massa. Så nu får ni alla den viktiga informationen att jag är sjukt sexuellt frustrerad. Jobbigt liv.

På väg till holland och har internet på flygplatsen. Det har säkert funnits i typ tio år, men jag har alltid haft annat för mig (Antingen min nintendo DS, en samtalspartner eller så bråttom så att jag inte har hunnit) så det känns helt nytt och speciellt. Det är rätt meh egentligen dock... liksom... internet i 30 min. wooo.... Så jag läser om Ovcharka hundar. Fast nu är boardingen om 5 minuter så får nog stänga datorn.

Wish me luck in Holland.~

Frågan jag ställer finns på slutet av inlägget, men läs gärna hela. <.<

Hade nyss en intressant början till en konversation som tyvärr inte kickade igång ordentligt. Nog inte jätteovanligt i ett FB kommentarsfält men ändå.

Det hela handlade om hur en person sa att hon var arg över att folk som shameade BDSM communityt, men använder kläder och accessoarer med en klar BDSM aesthetic för att se "goth" ut.

Jag frågade om hon tyckte likadant över folk som inte var intresserade av BDSM, använder BDSM accessoarer, men inte shamear BDSM-utövare. (Skrivit 'BDSM' 5 gånger på fyra rader nu. Vaddå ovarierat ordförråd?)

Jag fick ett icke-svar som verkade försöka byta ämne, men det är inte viktigt just nu. Någon annan svarade att detta var en form av cultural appropriation. Detta fick mig att tänka, för det stämmer ju tekniskt sett. BDSM är en kultur. Många saker vi tar för givet är ju kulturer på något sätt. Gaming culture har nog alla hört. Musik kan delas up i dussintals kulturer, som i sin tur kan delas up i massor av subkulturer (Rock kan ju t.ex. delas upp i punk, metal, grunge och mycket mer.) Det finns folk som har möten varannan vecka om prikskytte. Sport, obviously (Kan återigen delas upp i dussintals subkulturer. The list goes on.

Så, nu utgår jag från att EC har en rätt enad vy om vad som är rätt och fel angående cultural appropriation (Vet inte varför jag utgår från det... Fördommar antar jag.). Men vad tycker ni om detta? Är det ok om en vaniljperson har på ett obviously BDSM collar, eller en person som bara lyssnar på dubstep har en Beatles tröja på sig. En person som inte kan skilja på nintendo och playstation som har en Triforce tröja. Någon som aldrig läst en roman som tatuerar in en quote från Gandalf i sagan om ringen.

Och om nu tycker att det är okej, varför det? Hur skiljer det sig från att ha cornrows om man är helsvensk eller går runt i kimono utan något asiatiskt i sitt släktträd?

Jag har sjalv såklart åsikter om det hela, och frågan i sig är ganska förenklad, men jag tänkte mer att detta inlägget är för att samla information än att starta en debatt. Så skriv gärna utförligt vad ni tycker om ni kan och orkar, fast försök att inte bråka med varandra. <3

Lite sent, men jag måste berätta om vad som hände på D&D

I över ett år nu har jag spelat en halfling fighter vid namn Janaga. Hon använde ett alldeles för stort svärd och var för envis för att använda något som passade hennes storlek. Hon var oförskämd, impulsiv och sa aldrig nej till att slåss. Vid det här laget hade jag nått lvl 14 (Väldigt hög lvl) och var väldigt fäst vid henne. Resten av gruppen verkade också rätt glada i henne, om inget annat för att hon gjorde jävligt mycket skada.

Så under förförra sessionen stötte vi på ett monster vid namn Odacon, som vi hade stött på två gånger innan. Han var envis och vägrade dö. Han tog alltid konstiga former, en gigantisk platfisk, en stor blob, ibland en scarf... Svårt att förklara...
Iallafall, vi hade rest in i en pocket dimension, och stötte på honom igen. Och under fighten... så dog jag. Janaga tog 130 skada på en runda och blev absorberad av odacon, som just nu var en formlös tentakelvarelse. Jag var upprörd, såklart. Och alla i partyt sa något i still med "shit, vi kommer alla dö här inne". Spelledaren var också upprörd och chockad. Han var inte beredd på att rulla så högt med sina attacker. Och där avslutade vi sessionen. Alla var säkra på att vi skulle dö och att kampanjen skulle vara över. Det hela var jobbigt.

Sen mellan sessioner så träffades jag och Ola, vår spelledare för att prata om vad för karaktär jag skulle spela härnäst. Men innan det så pratade vi om lite annat. Saker som skulle hända nästa session. Och jag kände hopp.

Fast forward till nästa session. Vi sätter oss vid bordet och folk ser lite förvånade ut över att jag dök upp till början. Partyt får en vision, så solens gudinna uppenbarar sig för dem och ger dem en legit cool och dramatisk speech och vision om deras plats i universum, och deras val att vara hjältar.
Under tiden, hoppar vi till Janaga. Min själ var på väg till livet efter detta, men på vägen så plockar något upp mig. Min själ fångas av en stor hand, och jag står framför en gigantisk varelse, mitt i ett stort svart ingenting. The Fury. Hämndens gudinna. Ola talar genom henne, men en mäktig men lömsk röst. "So much anger for one so small. It would be a shame to let it go to waste. I will offer you a choice, little warrior. I can bring you back to life safe, so you can go after the one that killed your friends (En del av hennes backstory var att hon sökte hämnd på en necromancer som hade dödat hennes vänner för många år sen.), and after you have fulfilled your vengeance, your body will fall dead, and your soul is mine... Or, I send you back to your friends and the monster that killed you. You will get a chance to save your friends, and then your will forever be shackled to the afterlife."

Jag är tyst en stund. Funderar. Sen tittar jag upp och säger bestämt "I am not letting my friends die again. Send me back Fury!"
Och med det så blir allt svart, och jag vaknar i ett mörker, allting gör ont. Jag sliter mig ut ur Odacon, som hade absorberat mig. Faller ner på marken, ser mitt svärd, plockar upp det och vänder mig om mott monstret, håller upp mitt svärd. Alla spelare i rummet tittar upp med stora ögon. Ola beskriver hur Janaga ställer sig upp, fylld med sår, revbenen syns, sönderrivna kläder, men en bestämd blick. Mina ögon brinner bokstavlig med hämndens eldar. Jag nickar åt gruppen, och de bereder sig på att slåss. We can do this.

Vad som följer är en lång fight, jag ska inte gå in på alla detaljer, men pocket dimensionen vi var i höll på att falla ihop. Delar av världen kollapsade och sögs upp av svarta hål, flammande stjärnor föll från himlen, delar av golvet flöt iväg. Vi gav allt vi hade. När Odacon flög upp i luften kastade vår Wizard vår flygande kvast mot mig (Yes, vi hade en flygande kvast. Sue me.) Och jag flög efter. Vår bard, Vi, kontrollerade slagfältet, vår paladin, Arcturus, höll oss vid liv och skyddade oss. Munken jag nämnde innan, Fenris, och jag attackerade med allt vi hade. Och Irknam, vår wizard, höll sig tillbaka och kastade magi, medans han förberedde en teleport för att ta gruppen därifrån. Och efter vad jag tror är längre än en timme, så fick vi ner Odacon till nästan noll, och han förvandlades. Han flög upp i luften, tog formen av ett gigantiskt öga och skrek. "Why won't you die!? If I'm going to die, I'm taking you all with me!", och en gigantisk laser avfyras från honom och skär rätt igenom allt den rör vid, och den kommer långsamt emot oss. Alla samlas runt Irknam, som förbereder sig för att ta oss ut därifrån innan verkligheten kollapsar. Men jag vet att jag inte kommer komma härifrån levande. Det var för detta jag kom tillbaka, och min tid var ute. Jag stannar, ger mitt svärd till Arcturus, och nickar. Han tar emot svärdet, alla tittar på mig. "Thank you Janaga" säger de. Min kropp är mer i bitar än hel, men jag får fram några enkla ord. "Thank you... Be good." säger jag, hoppar på kvasten och flyger rakt mot Odacon. Lasern träffar mig, och det sista partyt ser är att allting exploderar innan de teleporterar ut därifrån. Jag känner hur allting brinner, jag faller i bitar. Men min ilska, min hämnd, är fulllföljd. Jag ser hur allting kollapsar, och Odacon och jag exploderar när dimensionen kollapsar och blir till ingenting.

Lite annat hände efterråt, då de fortfarande har en värld att rädda. Men på vägen hem är jag ställd. Det här var nog den mäktigaste upplevelsen jag någonsin haft när jag rollspelar. Jag är sorgsen över det. Det känns som en förlust, men samtidigt, det mest passande slutet på hennes story jag kan tänka mig. Hon kommer att bli ihågkommer. Vår Paladin använder nu hennes svärd, och har svurit att upprätthålla min ära. Vår bard tog en shot i min ära. Det hela kunde inte vara mer passande.

Bye Janaga.

Vill skriva om vad som hände på D&D idag men är för trött. Kan någon påminna mig om att skriva om det imorgon? Tack <3

Klockan är snart 7 på morgonen och jag kan fortfarande inte sova.

bleeeeh. Hur sover man? halp!