The end of Janaga (CW Lång nördig D&D text)

Lite sent, men jag måste berätta om vad som hände på D&D

I över ett år nu har jag spelat en halfling fighter vid namn Janaga. Hon använde ett alldeles för stort svärd och var för envis för att använda något som passade hennes storlek. Hon var oförskämd, impulsiv och sa aldrig nej till att slåss. Vid det här laget hade jag nått lvl 14 (Väldigt hög lvl) och var väldigt fäst vid henne. Resten av gruppen verkade också rätt glada i henne, om inget annat för att hon gjorde jävligt mycket skada.

Så under förförra sessionen stötte vi på ett monster vid namn Odacon, som vi hade stött på två gånger innan. Han var envis och vägrade dö. Han tog alltid konstiga former, en gigantisk platfisk, en stor blob, ibland en scarf... Svårt att förklara...
Iallafall, vi hade rest in i en pocket dimension, och stötte på honom igen. Och under fighten... så dog jag. Janaga tog 130 skada på en runda och blev absorberad av odacon, som just nu var en formlös tentakelvarelse. Jag var upprörd, såklart. Och alla i partyt sa något i still med "shit, vi kommer alla dö här inne". Spelledaren var också upprörd och chockad. Han var inte beredd på att rulla så högt med sina attacker. Och där avslutade vi sessionen. Alla var säkra på att vi skulle dö och att kampanjen skulle vara över. Det hela var jobbigt.

Sen mellan sessioner så träffades jag och Ola, vår spelledare för att prata om vad för karaktär jag skulle spela härnäst. Men innan det så pratade vi om lite annat. Saker som skulle hända nästa session. Och jag kände hopp.

Fast forward till nästa session. Vi sätter oss vid bordet och folk ser lite förvånade ut över att jag dök upp till början. Partyt får en vision, så solens gudinna uppenbarar sig för dem och ger dem en legit cool och dramatisk speech och vision om deras plats i universum, och deras val att vara hjältar.
Under tiden, hoppar vi till Janaga. Min själ var på väg till livet efter detta, men på vägen så plockar något upp mig. Min själ fångas av en stor hand, och jag står framför en gigantisk varelse, mitt i ett stort svart ingenting. The Fury. Hämndens gudinna. Ola talar genom henne, men en mäktig men lömsk röst. "So much anger for one so small. It would be a shame to let it go to waste. I will offer you a choice, little warrior. I can bring you back to life safe, so you can go after the one that killed your friends (En del av hennes backstory var att hon sökte hämnd på en necromancer som hade dödat hennes vänner för många år sen.), and after you have fulfilled your vengeance, your body will fall dead, and your soul is mine... Or, I send you back to your friends and the monster that killed you. You will get a chance to save your friends, and then your will forever be shackled to the afterlife."

Jag är tyst en stund. Funderar. Sen tittar jag upp och säger bestämt "I am not letting my friends die again. Send me back Fury!"
Och med det så blir allt svart, och jag vaknar i ett mörker, allting gör ont. Jag sliter mig ut ur Odacon, som hade absorberat mig. Faller ner på marken, ser mitt svärd, plockar upp det och vänder mig om mott monstret, håller upp mitt svärd. Alla spelare i rummet tittar upp med stora ögon. Ola beskriver hur Janaga ställer sig upp, fylld med sår, revbenen syns, sönderrivna kläder, men en bestämd blick. Mina ögon brinner bokstavlig med hämndens eldar. Jag nickar åt gruppen, och de bereder sig på att slåss. We can do this.

Vad som följer är en lång fight, jag ska inte gå in på alla detaljer, men pocket dimensionen vi var i höll på att falla ihop. Delar av världen kollapsade och sögs upp av svarta hål, flammande stjärnor föll från himlen, delar av golvet flöt iväg. Vi gav allt vi hade. När Odacon flög upp i luften kastade vår Wizard vår flygande kvast mot mig (Yes, vi hade en flygande kvast. Sue me.) Och jag flög efter. Vår bard, Vi, kontrollerade slagfältet, vår paladin, Arcturus, höll oss vid liv och skyddade oss. Munken jag nämnde innan, Fenris, och jag attackerade med allt vi hade. Och Irknam, vår wizard, höll sig tillbaka och kastade magi, medans han förberedde en teleport för att ta gruppen därifrån. Och efter vad jag tror är längre än en timme, så fick vi ner Odacon till nästan noll, och han förvandlades. Han flög upp i luften, tog formen av ett gigantiskt öga och skrek. "Why won't you die!? If I'm going to die, I'm taking you all with me!", och en gigantisk laser avfyras från honom och skär rätt igenom allt den rör vid, och den kommer långsamt emot oss. Alla samlas runt Irknam, som förbereder sig för att ta oss ut därifrån innan verkligheten kollapsar. Men jag vet att jag inte kommer komma härifrån levande. Det var för detta jag kom tillbaka, och min tid var ute. Jag stannar, ger mitt svärd till Arcturus, och nickar. Han tar emot svärdet, alla tittar på mig. "Thank you Janaga" säger de. Min kropp är mer i bitar än hel, men jag får fram några enkla ord. "Thank you... Be good." säger jag, hoppar på kvasten och flyger rakt mot Odacon. Lasern träffar mig, och det sista partyt ser är att allting exploderar innan de teleporterar ut därifrån. Jag känner hur allting brinner, jag faller i bitar. Men min ilska, min hämnd, är fulllföljd. Jag ser hur allting kollapsar, och Odacon och jag exploderar när dimensionen kollapsar och blir till ingenting.

Lite annat hände efterråt, då de fortfarande har en värld att rädda. Men på vägen hem är jag ställd. Det här var nog den mäktigaste upplevelsen jag någonsin haft när jag rollspelar. Jag är sorgsen över det. Det känns som en förlust, men samtidigt, det mest passande slutet på hennes story jag kan tänka mig. Hon kommer att bli ihågkommer. Vår Paladin använder nu hennes svärd, och har svurit att upprätthålla min ära. Vår bard tog en shot i min ära. Det hela kunde inte vara mer passande.

Bye Janaga.