Riktigt namn:
Ebba Civilstatus:
Singel
Läggning:
Straight
Intresse:
Musik
Bor:
Med mamma
Politik:
Anti-allt
Dricker:
Vatten
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Vanlig
Medlem sedan:
2009-05-06
är äntligen klar med buketten.
Blev rätt nöjd om jag ska vara ärlig!
Sitter just nu på golvet och funderar på vad jag ska ha med till London, drar imorgon.
Att packa är inte min starka sida, och hittar dessutom inte min necessär.. vilket är illa.
Och facebook samt Twitter hjälper mig inte packa precis..
Kommer inte få sova inatt.
Borde skickat hem Lisa lite tidigare pga har historieprov imorgon + behöver duscha, men jag får nog duscha imorrn innan skolan, samt plugga satan tills typ 2 inatt.
Är dock inte på plugghumör.
Det känns jävligt lockande att slå på en film.
Bara mysa ner mig under en filt och ha det mys.
Men icke.
FORNTIDEN, ANTIKEN, MEDELTIDEN OCH RENÄSSANSEN HÄR KOMMER JAG.
det är tur att jag är intresserad av skiten och redan kan ca hälften annars hade jag nog dött just nu.
Alla har vi våra mindre bra dagar.
Såna där då man inte känner sig så jävla snygg liksom.
En sån dag har jag idag, slarvig klädstil, halvt ofixat hår, inget smink.
Därför var jag idag, av alla jävla dagar då jag brukar känna mig snygg på, tvungen att möta mitt ex på stan.
Nej, tvungen var jag väl inte. Men jag mötte honom i alla fall.
Inte heller den killen jag skrev om igår, men ändå.
Jag vill som många andra alltid vara snygg när jag möter mina ex, av någon anledning.
Speciellt det här exet av de två jag har. Av okänd anledning.
Tror det är för att han är snyggare än mitt andra ex. MEN SKITSAMMA.
Nu ska jag försöka plugga lite, sen vara allmänt kvinnlig och hänga tvätt samt laga mat.
har en ny följare också, välkommen på dig, sötnöt!
För ca 8-9 månader sen var jag kär.
Ni vet sådär filmkär, förälskad upp över öronen.
Känslorna var besvarade.
Jag svävade och kunde inte vara lyckligare.
Han var som mig, fast i manlig form.
Allt stämde med honom.
Ingenting var fel.
Han kysste mig inför sin mamma, inför min mamma.
Inför sina vänner.
Påstod att jag fick honom att sluta vara deprimerad.
Att jag gjorde honom lycklig.
Så som jag kände då, har jag inte känt för någon tidigare. Inte heller efter.
Nu, sjukt många månader senare, kan jag fortfarande inte riktigt släppa allt.
Jag vill tillbaka, trots att det känns så avlägset, nästan som en dröm.
Jag kan inte riktigt säga att jag kommit över honom, men vet inte om det bara är så att jag längtar tillbaka till känslorna jag hade, eller att jag faktiskt längtar tillbaka till just honom.
Jag blir så rädd för mig själv när tankarna om honom dyker upp igen.
Har aldrig träffat en snyggare, mer perfekt och komplett kille än honom, och i mina ögon är han ALLT.
Jag blir också rädd för tankarna om vad han tycker om mig, med tanke på hur allt mellan oss slutade.
Och trots detta, vet jag inte riktigt hur, eller varför allt slutade.
Just nu känns det bara som om jag inte är värd någon som honom, som om något är fel med mig.
Jag tror jag råkade säga till honom att jag lätt blir kär, men jag har ångrat mig, det var bara det att jag lätt blev kär i just honom.
igår befann jag mig på akuten pga ett fästingbett som blev till ett gigantiskt utslag :)
Jag satt där i tre timmar för att få träffa doktorn i 2 minuter. han sa:
"sånt här behandlas med penicillin, jag skickar in en sköterska att ge dig en dos, sen får du skriva ut resten på måndag" Tyckte han kunnat sagt det lite tidigare så jag sluppit vänta i tre timmar men nej :))))))
Men som sagt, fick lite penicillin, och nu har jag ätit upp de tabletter jag fick, behöver nya. Snarast.
Tycker att penicillinet borde börja verka PÅ EN GÅNG, men icke.
Ser värre ut idag än det gjorde igår:
Ja alltså. Jag sitter typ hemma hos Henke.
Det är nog lite meningen att vi ska skriva en ny låt, vi i bandet.
Men jag tror de liksom lämnar mig utanför det här lite.