Love hurts.

Behövde skriva av mig lite.

För ca 8-9 månader sen var jag kär.
Ni vet sådär filmkär, förälskad upp över öronen.
Känslorna var besvarade.
Jag svävade och kunde inte vara lyckligare.
Han var som mig, fast i manlig form.

Allt stämde med honom.
Ingenting var fel.
Han kysste mig inför sin mamma, inför min mamma.
Inför sina vänner.
Påstod att jag fick honom att sluta vara deprimerad.
Att jag gjorde honom lycklig.


Så som jag kände då, har jag inte känt för någon tidigare. Inte heller efter.
Nu, sjukt många månader senare, kan jag fortfarande inte riktigt släppa allt.
Jag vill tillbaka, trots att det känns så avlägset, nästan som en dröm.

Jag kan inte riktigt säga att jag kommit över honom, men vet inte om det bara är så att jag längtar tillbaka till känslorna jag hade, eller att jag faktiskt längtar tillbaka till just honom.

Jag blir så rädd för mig själv när tankarna om honom dyker upp igen.
Har aldrig träffat en snyggare, mer perfekt och komplett kille än honom, och i mina ögon är han ALLT.

Jag blir också rädd för tankarna om vad han tycker om mig, med tanke på hur allt mellan oss slutade.
Och trots detta, vet jag inte riktigt hur, eller varför allt slutade.

Just nu känns det bara som om jag inte är värd någon som honom, som om något är fel med mig.

Jag tror jag råkade säga till honom att jag lätt blir kär, men jag har ångrat mig, det var bara det att jag lätt blev kär i just honom.