Nu har jag det igen, efter nästan en vecka utan det. Egentligen ångrar jag mig inte så mycket alls, faktiskt, för att jag köpte det och så. Det är vackert på ett sådant där underilgt sätt som många kanske inte alls skulle förstå sig på. För just nu känns livet okej, sådär så att man bara känner sig nöjd utan att någonting egentligen är bra. Och ni förstår väl kanske varför. Dessutom lärde jag känna en man idag som är vän med medlemmarna i Crystal Castles, vilket var väldigt fantastiskt. Nu har jag ju träffat dem och så, men han pratar med dem varje dag och är med dem varje gång de är i Sverige (!!!) Han lovade att bjuda på lappar och andra trevligheter, så jag ska absolut inte klaga just nu.
Nu ska jag äta för första gången på jag vet inte hur länge och sedan ska jag plugga (ja, jag går faktiskt i skolan och jag försöker till och med för att få bra betyg).
Edit: förresten hatar jag låten som titeln kommer ifrån, men den textraden är fin.
Kära barn, rör aldrig heroin. Det är ingenting förutom ett oändligt mörkt helvete av smärta, tårar, uppkastningar och uppoffringar. När du kan sluta, så vill du inte. När du vill sluta, så kan du inte. Jag önskar att jag hade lyssnat, åtminstone bara lite, på alla trasiga själar som sa till mig att jag skulle hålla mig borta. Jag skulle ha lyssnat när D såg mig i ögonen och sa att man inte kan ta heroin kontrollerat. Jag lyssnade inte. Det gjorde jag aldrig. Och för det kommer jag alltid att behöva betala.
Det blir bättre med dagarna, antar jag, men sömnlösheten fortsätter. Röker cigarett efter cigarett och får i mig lite allt möjligt utom opiater eller opioider, även fast det är det enda jag vill ha.
Tisdags var senaste gången jag fick i mig det. Det har varit tre sömnlösa dygn, fyllda av smärta, kallsvett, skakande, tårar och spyor. Har växlat mellan toaletten och rummet lite då och då sådär, standard abs. Jag vet inte ens vem jag gör detta för, eller om det ens handlar om att göra det FÖR någon. Det handlar kanske mest om att göra det för mig själv, även fast jag inte vill sluta. För det vill jag verkligen inte. Det är bara så jävla konstigt alltihop. Dels för att jag är påverkad nu och skriver som ett sär och dels för att jag verkligen inte förstår mig själv. Jag älskar ju h. Ändå har jag tagit mig igenom de här dagarna utan det, trots att jag har råd. Varför led jag mig igenom tre dagar utan h om jag ändå kan ta mig igenom dem med h? Nu har jag ju haft andra trevligheter att ersätta det med, men det är inte lika fint, vilket en människa som har fått uppleva h kanske förstår.
Lagomt stenad, benzad och full, därav hur jag skriver just nu. Det känns som att jag har skrivit det här hur länge som helst och inte ens kommit någonvart eller sagt någonting vettigt. Och så känns det som att jag bara skriver i bloggen när jag är påverkad. Jag kanske borde börja skriva här annars också. Äh, jag vet faktiskt inte.
Min kropp är inlindad i ett varmt bomullstäcke och svävar bara en liten millimeter, tillråckligt för att känna värmen från sängen under mig. Benen har domnat bort, det är som att de tillhör någon annan. Samtidigt känner jag ändå den där eviga värmen i även dem, så lite känsel har de ju kvar. Tillräckligt.
Pupillerna är knappnålssmå trots mörkret och det enda som finns är musiken och skärmen framför mig. Tryggheten man en gång kände i mammas famn kan nog liknas till tryggheten jag hittar här. Så varm, lugn, trygg. Jag önskar er alla att få känna den här känslan någon gång, för det är ju så fasansfullt vackert
Gonna be a trippin' weekend, med sådär härligt lugn som omväxling emellanåt. Kent imorgon också, ska känna musiken mer än någon annan på hela jävla arenan.
