Så var jag här igen, bitter och less över hur saker och ting fungerar. Vändandes till EC för att uttrycka mig i textväg. Mitt enda komplex är min längd, jag är 167cm enligt mitt pass men jag verkar ha krympt. Jag känner att jag inte får börja gilla någon som är längre än mig, och om jag börjar gilla en person som är ungefär lika lång så vet jag att personen ej kommer kunna ha högklackat utan att bli mycket längre än mig.
Dessutom hör man då och då om hur tjejer drömmer om långa killar (bland annat tjejen som dissade mig skrev om det nyligen). Men då man pratat om det med folk så viftar man bort det och säger "det är inte så viktigt med längden".
Vad är det med längd som är så attraherande? Och snälla, vifta inte bort det för det är ju uppenbarligen något viktigt och attraktivt.. Ibland använder jag det som en flyktväg "om jag hade varit lite längre så kanske hon hade gillat mig".
Tack vare min längd känner jag mig liten, omanlig och inte duglig. I gymnasiet bad jag om att få växthormoner pga min längd, men det var för sent och detta förstör mig då jag vet att jag aldrig kommer kunna bli längre under hela min livsstid.
Är det fel att bara lägga sig ner på marken och dö?
Angående förra inlägget så känns det inte bra längre, fick dissen återigen.
Förstår inte vad det är med folk och att att vara så fega och oärliga. Om någon frågar er om ni vill ses och ni svarar att det låter skitbra osv, varför vågar ni inte ses? Om man ska ljuga och försöka neka någon "fint", så kan man dra en vit lögn och lika gärna säga att man är upptagen, det uppskattas mer.
Fuuuuuuck, jag förstår verkligen ingenting. Är helt tappad.
Men jaja... Det är bra väder, hade en trevlig vecka i Skottland nyligen, jag åker till Italien nu på fredag och flyttar till London om 2 månader. Flygbiljetter är bokade, pass är förnyat, försäkringskort är fixat och jag har sagt upp mig på jobbet.
Så bjöd jag nyss ut en tjej (samma som jag skrev om i förra inlägget FYI) face to face, det kändes bra.
!!!!!Utan alkohol eller något som påverkar sinnet är värt att påpeka eftersom jag är så sxe!!!!
Jag vill att någon ska ragga på mig så att jag kan dissa den hårt, snälla.
Fick nyligen höra från en person som jag varit med men ej var intresserad av att jag gjorde henne osäker och att jag säkert gör många andra osäker i mitt beteende, är det verkligen sant? I sådana fall vill jag fortsätta med det.
Jag misstänker att jag har för dåliga minnen av att försöka med någon jag faktiskt gillar. Så fort jag frågade ut en person (i Sundsvall till och med) och hon accepterade så dog mitt psyke, nu är jag bara arg och frustrerad över ingenting?
1. Det verkar som att jag ska få träffa en fin person nästa vecka, det är i alla fall bestämt (Har inte hindrat folk från att ställa in förut dock)
2. Vi har fortfarande kontakt.
3. Ändå så tänker jag att, hon är inte intresserad, att hon gillar någon annan eller att hon är bara snäll och kunde inte säga nej.
Nu i slutändan frågar jag mig själv varför jag bjöd ut en tjej två månader innan jag flyttar utomlands. Var det nödvändigt?
Stockholm igår var rätt tråkigt, var lite för sjuk för att på riktigt kunna njuta av det. Men skaffade Gandalf den svarte på smalbenet i alla fall:
Nu ska jag se framemot att åka till Skottland, jag åker redan nästa vecka med en kompis. Planen är att åka flyg dit och hem, och sedan tågluffa i ungefär 5 dagar. Infogar några bilder på ställen vi har tänkt besöka bara därför:
Sticker till Stockholm 3e helgen i rad i morgon, denna gången för att bli tatuerad av the one and only Simon Erl.
Överväger dock på att gå och köpa latexspray också, måste ta tag i det så att mina latexprylar kan få lite glans:
Fun story: Wikipedia var med då jag köpte mitt latexlakan i en sexbutik i Stockholm. Det måste vara kul att jobba i en sexbutik och se "par" komma in och köpa saker. Tänk alla bilder man ska få upp i huvudet?
Nu är det helg, låt oss slåss, knarka och sexa tills könen blöder.
Alternativt ligga i en soffa och äta godis, men vill gå ut och göra något med någon.
Vill helst på dejt med en ny människa, alternativt hänga med flera andra.
Eller så vill jag bara ha Emma Stone efter att ha sett Spider-Man 2
Jag har börjat förstå att jag blir mest nedstämd av lyckliga personer, framgångsrika personer i min ålder eller som jag känner, personer som ser bra ut och har bra personligheter och sådana som "alla" verkar vilja vara med. Allt är bara patetiskt, men dessa är de saker som tär mest på mig. Som får mig att känna mig oduglig, och varför? Jag vet inte.
Är det verkligen så illa att jag mår dåligt över andras lycka?
Och hur tunn är linjen mellan nedstämdhet och depression egentligen? Jag velar fram och tillbaka över om jag ska söka hjälp eller inte, bara för att om man söker hjälp känns det bekräftat att man på något sätt är förstörd. Och om det är bekräftat att man är förstörd börjar en lång jobbig resa fylld med tider hos psykologer, jobbiga samtal med föräldrar och tester hit och dit.
Finns det något positivt med det? Kommer jag bli en jobbig, sprallig och glad människa av det? Jag vet återigen inte.
