Jag har börjat förstå att jag blir mest nedstämd av lyckliga personer, framgångsrika personer i min ålder eller som jag känner, personer som ser bra ut och har bra personligheter och sådana som "alla" verkar vilja vara med. Allt är bara patetiskt, men dessa är de saker som tär mest på mig. Som får mig att känna mig oduglig, och varför? Jag vet inte.
Är det verkligen så illa att jag mår dåligt över andras lycka?
Och hur tunn är linjen mellan nedstämdhet och depression egentligen? Jag velar fram och tillbaka över om jag ska söka hjälp eller inte, bara för att om man söker hjälp känns det bekräftat att man på något sätt är förstörd. Och om det är bekräftat att man är förstörd börjar en lång jobbig resa fylld med tider hos psykologer, jobbiga samtal med föräldrar och tester hit och dit.
Finns det något positivt med det? Kommer jag bli en jobbig, sprallig och glad människa av det? Jag vet återigen inte.
Ang. det första - Det beror antagligen på din dåliga självkänsla, så jobbar du på den så kommer nog det försvinna. För det har egentligen antalgingen inte att göra med att du inte kan glädja dig för (åt?) andra, utan att du inte kan glädja dig för (åt???) dig själv, om du förstår hur jag menar.
Ang. det andra - Sök hjälp. Alltså, det är skitlätt att säga, I know. Jag har precis börjat gå till en kurator, efter att övervägt att söka hjälp i typ fem år, och det är fan det bästa jag gjort. Jag mår inte bättre på en gång, men hon gör det liksom lättare på något sätt. Jag kan följa med dig dit om det är jobbigt att gå själv, jag lovar!
Om man bara kunde veta det, ack den glädjen som skulle fylla en då. Jag själv är en vars sorg rusar igenom som i cirklar med hinder på och när hindret stöts på knockas jag totalt. Blir känslokall, fylld av ledsamhet och ångest, eviga ångest. Men såsom nu när allting är helt okej, är det så farligt egentligen? Jag vet inte. Bokat tiotals psyktider, slingrat mig ur varenda en. Är för feg kanske eller rädd innerst inne. Vill inte veta om jag är så körd som jag kan lukta mig till. Kanske är samma för dig.
medicin kan man ju alltid äta utan att gå på massa samtal osv. kan hjälpa. för mig har det funkat fint iallafall, slutat sura så jävligt och bryr mig inte så mycket om skitsaker.
Om du klarar av att kliva upp varje morgon och gå till jobbet, och sköta det du ska är det nog ingen "större fara". Men om du börjar att inte klara av att kliva upp, inte blir glad/ser fram emot av det som vanligtvis brukar blir det av så är det nog dags att söka hjälp. Sen kan du ju även söka hjälp, för då kan någon som jobbar med detta avgöra om det är något du borde fortsätta med. Så gjorde jag iallafall
Det låter vettigt, då är man på riktigt förstörd. Men det kommer ju i episoder, det är inget som varar länge. Om jag blir nedstämd håller det sig i någon dag, sedan blir det lite bättre. Men då jag väl blir nedstämd är det ju på självmordsnivå.
