Emcisquares blogg

Jag bangade på att börja med den nya medicinen idag. Har läst för mycket skräckberättelser om folk som mått skit när de börjat med den även om jag vet att jag inte ska läsa sådant för det skrämmer bara upp mig, men jag var för rädd idag helt enkelt. Hade ett tretimmarsrep med skådisgruppen nu ikväll att tänka på och ville verkligen inte må dåligt när jag var där. Så jag tog stess innan jag åkte dit och repet gick toppenbra och var jättekul, men nu sitter jag här igen mitt i natten med tårar i ögonen. Fan. Jag är så jäkla skör just nu och allt jag behöver är kärlek och omtanke, men man vill ju inte vara den som är needy och jobbig även om jag tror att jag redan börjat yttra sådana tendenser, fan också. Jag önskar bara att det kunde synas utanpå hur jävla skör man kan bli av ett medicinbyte. Jag sover för mycket, dras med huvudvärk, gråtattacker, i eftermiddags satt jag och skakade, kallsvettades och fick dessa jäkla brainzaps som jag tenderar att få vid medicinskiften och nedtrappningar. Allt inuti gör ont och jag känner mig så ensam fastän jag vet att jag inte är det. Men jag är som vanligt så bra på att låtsas, tränger bort det mesta och gör allt för att vara mitt vanliga spralliga glada jag inför andra människor. Jag vill ju bara vara normal, vara "som vanligt". Hur jag nu är när jag är "som vanligt", vet ju knappt när jag är det och inte. Satfläsk, åt helvete med allt.

Imorgon SKA jag börja med den nya medicinen i alla fall. Så är det bara. Har läst tips om att ta den med mat, så nu när jag äntligen har lite pengar igen har jag bunkrat upp hela kylen med yoghurt, risifrutti och allt som är lätt att äta när man inte har någon ork och bara mår skit både psykiskt och fysiskt. Rädd som fan är jag, jävligt rädd, men jag måste ta mig igenom det. Jag vet knappt längre vad jag svamlar om ens, det är bara för mycket på en och samma gång. Fan ta livet just nu. Ska ta dagens andra stesolid nu och försöka att inte göra något dumt. Hatar att jag är så jäkla miserabel, och fan vad jag samtidigt önskar lite att det syntes och att folk kunde förstå och ta det på allvar. Godnatt skriver jag väl nu, men sömnen lär dröja.

Allt känns väldigt tungt just nu. Är ju fortfarande sjukskriven vilket åtminstone underlättar en del, men jag befinner mig mitt i ett medicinskifte vilket bidrar en hel del till instabiliteten. Håller på ett trappa ned cipralexen för att byta ut den mot brintellix, vilket nog är väldigt vettigt och förhoppningsvis leder till att jag mår bättre på lång sikt, men rent psykiskt är skiftet påfrestande. Har plötsligt börjat återfå förmågan att gråta, vilket jag inte kunnat göra på evigheter, alla "extremare" känslor har varit som avstängda i och med medicinerna. Nu är jag känslig, övertolkar saker, kan börja gråta från ingenstans, är orolig och ångestfylld och så vidare och så vidare. Jobbigt som fan, men är glad att jag sluppit fysiska uttrappningssymptom hittills i alla fall och hoppas verkligen verkligen att jag slipper det fortsättningsvis också. Imorgon bitti kommer jag i vilket fall att ta första tabletten brintellix och inom några dagar sätta ut cipralexen helt. Är jäkligt nojjig över första tabletten, livrädd för fysiska biverkningar, livrädd för hur den ska interagera med de andra tabletterna och så. Börjar i alla fall med en väldigt låg dos så förhoppningsvis händer inte jättemycket negativt. Har fått stesolid att luta mig mot om det skulle bli för tungt, har fått ta några stycken under de senaste dagarna då allt blivit för tungt. Även imovanen är tillbaka, har inte tagit det på något år men nu behövdes de sättas in igen dessvärre. Tog dock en halv häromkvällen och dagen efter var jag mer zombie än på länge, sov bort hela dagen så sedan dess har jag försökt klara mig utan den, kommer nog bara ta den när jag verkligen behöver. Vilket egentligen nog är varje natt, men jag orkar inte förstöra dagarna sådär, det räcker med vad seroquelen redan gör med mig. Varje dag, hela tiden, sedan två år tillbaka. Så ja, allt är ett litet medicinkaos just nu, men jag hoppas på förbättring snart. Det måste bli bättre, kommer inte orka ha det såhär särskilt länge till.

Nyss hemkommen från en härlig festkväll på mitt fd universitet. Riktigt riktigt kul, träffade så många av mina vänner där och det var fantastiskt. Så fantastiskt att en av mina bästa vänner råkade slå ut en bit av min framtand hahaha, I don't blame him though, det syns knappt och vi kommer nog ha väldigt roligt åt det i framtiden haha. Dessutom fick jag sjukt mycket komplimanger för mitt hår av typ varenda människa jag träffade, gjorde runt 40 tunna flätor av hela håret häromkvällen som ett litet test till karaktären jag ska spela på scen i vår. Själv älskar jag det men det är verkligen en smaksak, så jag är sjukt glad att så många verkade uppskatta det! Det värmde mitt hjärta.

Nu hoppas jag på att somna inom kort, är oerhört trött verkligen. Imorgonkväll har jag första repet med skådisgruppen inför vårens uppsättning, har längtat länge så det ska bli underbart. Godnatt världen.

Har mått skit hela veckan och i princip bott i sängen. Sovit kasst på nätterna så jag har sovit en del på dagarna, knappt ätit, haft mardrömmar och vidrig ångest osv osv. Men ikväll blev jag medbjuden för att gå ut och käka och dricka öl (eller vin för min del) med ett gäng kompisar så nu jävlar har jag ryckt upp mig en smula. Jag behöver få komma ut och hitta på något och träffa vänner, det här är precis vad jag behöver just nu tror jag. Så jag har slängt på smink och andra kläder än mjukisbyxor och är ready to go här om en stund. Längtar så jag spricker. Många av de jag ska hänga med kommer jag dessutom spendera en massa tid med i vår under uppsättningen av årets spex där jag lyckades få en huvudroll efter intervju och audition, så det är så klockrent det kan bli. Vill bara åka nu nu nu men det är en timme kvar så jag passar på att ladda mobilen, har ingen större lust att åka hem sent ikväll utan laddad mobil. Ha en fin kväll allihopa, jag hoppas att min blir så bra som den bara kan bli. Jag behöver det så jävla mycket.

10 saker jag tycker om (utan specifik ordning):
1. R
2. Stockholm
3. Teater/spex
4. Att hålla på med naglar
5. Dans
6. Acapellasång
7. Hamstrar
8. Katter
9. Deckare
10. Chips med dipp

9 saker jag tycker mindre om:
1. Sömnlöshet
2. Ångest
3. Kött
4. Psykisk ohälsa överlag
5. Mina axlar som troligtvis har en lite felkonstruerad skelettdel i sig -> axelskada som är ovanlig bland folk under 40...
6. Stress
7. Orimliga krav
8. Prestationsångest
9. Ofrivillig ensamhet

8 bloggar jag läser:
Scorpio
Molly
mmdsl
Wikipedia
+ flera andra som min hjärna saknar namn på just nu klockan halv fyra

7 saker jag vill göra i framtiden:
1. Önskedrömmen; få hålla på med skådespeleri
2. Plugga något jag verkligen tycker om
3. Trivas som fisken i vattnet på ett jobb
4. Skriva en bok eller gärna flera
5. Få en vettig ekonomi och köpa en drömlägenhet
6. Kunna unna mig det som får mig att må bra, en resa eller vad som helst
7. Fortsätta uppleva kärlek och få vara frisk

6 saker jag är rädd för:
1. Har grov emetofobi, google it
2. Otrygghet
3. Baciller och sjukdomar /hypokondrikern
4. Att inte vara tillräcklig
5. Bråk och missförstånd
6. Att göra mig själv besviken

5 platser jag tycker om att vara på:
1. Stockholms innerstad
2. Hemma hos mig och R
3. Skåne, särskilt Lund
4. England
5. I sängen, givetvis

4 ord som beskriver mig:
1. Kreativ
2. Lättlärd
3. Passionerad
4. Driven

3 saker jag ser fram emot:
1. Lönen, så att saker kan ordna sig igen
2. Att vårens teaterrep drar igång!!
3. Sommaren

2 bra filmer:
1. Shutter Island
2. Requiem for a dream

Året börjar bra. Sjukskriven och mer eller mindre konstant ångest med sömnproblem. Därav är jag vaken nu vilket känns förjävligt även om jag inte har något att gå upp till imorgon. Hatar att ligga vaken såhär, alldeles för många tankar som dyker upp. Förstår inte ens hur jag fortfarande kan vara vaken med mina hästdoser av mediciner som gör mig trött. Ska göra en lista för att tänka på annat tror jag.

Jag orkar inte mer. Jag vill bara gråta, skrika, ta sönder mig själv, försvinna. Jag kan inte, jag klarar inte det här, vet inte vad fan jag ska ta mig till. Jag önskar just nu att jag inte fanns överhuvudtaget.

Ångesten inför jobbet imorgon är onådig. Ligger i sängen med sprängande huvudvärk och vill bara försvinna. Jag vill bort. Har funderat alldeles för mycket på min livssituation de senaste dagarna. Året började bra och jag kände mig oövervinnlig men nu känns det som att jag kraschat igen, bara tre dagar senare. Stress, oro och panik är allt jag känner. Ekonomi, pengar, livsval, måsten, press, allt bara snurrar runt i mitt huvud. Jag vet inte om jag kan göra det här, men jag vet att jag måste. Helvetes jävla skit vad jag bara vill bort, jag vill inte vara här. Jag känner mig klämd, fast, panikslagen med all jordens press på mig, jag klarar nog inte av det här.

Blir inga nyårslöften för mig, däremot tänkte jag skriva en liten lista på vad jag hoppas kunna uppnå och uppleva under året 2016!

- Börja en ny universitetsutbildning och denna gången hitta rätt. Just nu lutar det åt medicin eller kriminologi
- Leverera allt jag kan på nya jobbet så länge som jag jobbar där
- Komma iväg på åtminstone en resa utomlands under årets gång
- Spela en massa teater och utveckla mitt skådespeleri
- Försöka ta mig in i statistbranchen igen och kanske längre än så?
- Påbörja en seriös satsning på en blivande bok
- Fortsätta att göra gelé- och akrylnaglar och kanske köpa mig en ordentlig utrustning
- Ta tag i mina fleråriga axelproblem och se vad som kan göras åt det

Vidare hoppas jag på att få vara så psykiskt (och självklart fysiskt) frisk som möjligt, kunna gå ett helt år utan depression och sjukskrivning och kanske till och med trappa ned på/byta mediciner, men om det sistnämnda inte går så är jag fullt okej med att vara lite tyngre medicinerad så länge jag får fungera och må bra. Listan kommer säkert utvecklas med tiden, men dessa punkter är det jag kommer på nu såhär på kvällen den 1 januari 2016. Gott nytt år på er alla!

Idag fick jag min mamma att börja gråta när jag berättade om min vidriga julafton på annat håll. Fruktansvärt att se, hon blev så jävla ledsen för min skull.
Och nu kommer det aldrig bli sig likt igen. Inte julafton, inga andra traditioner eller ens vanliga träffar och det gör så ont att inse. De har tappat mig nu, och jag har förlorat dem.