BarackFreemans blogg

Igår när jag kom till jobbet så stod min pappa där och pratade med en arbetskamrat till mig som han känner. Jag hälsade och lite dösnack utan att behöva säga för mycket innan Perihan kom ut och pratade lite med honom då på turkiska och hon har visst sagt saker som att vi får tacka min mamma för att jag är som jag är osv. gett honom några peakar alltså... I alla fall så efteråt så kommer min arbetskamrat fram och undrar om jag träffar honom ofta. Jag svarar att nej, det gör jag inte. Han börjar då prata om att jag borde kanske göra det oftare och att min pappa mår dåligt för att vi inte har kontakt och att jag en dag kommer ångra mig och om hur viktigt blodsband är. På en gång så får jag som en mental flashback över de senaste 8 åren och allt jag behövt gå igenom i det hela och en dag som började bra blev hemsk och full med tankar på det.

Det fick mig att fundera på om jag faktsikt har kommit någonvart med mitt liv. I och med att det störde mig så mycket än idag. Jag har utvecklats som person och så som sig bör över den tiden. Men jag har fortfarande samma demoner plus någon mer kanske. Jag vet inte, var lättare när man hade någon att prata med detta om helt öppet. Men på riktigt, vem kan man lita på idag? Oh well. Det värsta är väl att det stört mig idag med tillsammans med andra saker.

Och inte fan hjälper det att de har plastat över de jävla fönstren och det är över 30 grader varmt i rummet när jag ska sova!

Jaja, det var dagens avskrivning. Tack och hej.

"Every day that was, every day that is, every day that should've been.
All of these days and those in between, things we should've done and seen
All the laughing and crying that we have shared, the things we've experienced and things we didn't have time to do.
Every day I think about them as I think about you.
Our time together got cut short but I got this leaf to remember you by.
Cause this leaf is the most important leaf in human history, it was the thing that lead me to you.
It's a symbol of every day we've had, everything we did and every day that should've been but got taken away from us.
It's a symbol of the past, the present and the future, a token of all the day that we didn't get to experience together."

"No. It's like... Did you ever try to put a broken piece of glass back together? Even if the pieces fit, you can't make it whole again the way it was.
But if you're clever, you can still use the pieces to make other useful things. Maybe even something wonderful, like a mosaic"

Cause when I die then I die loving you
It's alright, I'll be fine

Denna låten har gått på repeat i mitt huvud i några dagar nu och jag vet inte varför. Den blandar så många känslor för mig med. Den gör mig glad, ledsen, vilsen, ensam och lycklig.. Lite på samma gång. Vet inte om det är så att jag har saker jag måste ta tag i. Saker som jag tror andra måste ta tag i. Saker som jag vill hjälpa någon lösa. Jag vet faktiskt inte.

Har en känsla av oro och att något inte står rätt till med, samtidigt som jag känner allt det andra. Och konstigt nog är allt kopplat till den här låten.

Så får ett sms från min syster som frågar om jag kan köra henne till en kompis för att när hon var på väg dit så upplevde hon att någon följde efter henne. Hon går och gömmer sig och ser att mannen går till vägkorsningen där hon vek av men inte ser henne. Hon kommer hem och jag kör henne. I bilen ger hon mig en kort beskrivning av mannen och efter jag har lämnat henne så ger jag mig ut och letar. Lyckas hitta en man som stämmer in på det hon beskrev och som ger ifrån sig en känsla av att något inte står rätt till.

När jag parkerar bilen så sätter han sig snabbt ner på en parkbänk och kollar bort, jag går ur bilen och går emot honom, jag frågar efter en vägbeskrivning till hotellet som ligger nära den korsning där det senaste överfallet skedde, då på en äldre dam. Han ger inte av något som direkt gör det misstänksamt förutom att han sa att han inte visste vart just det hotellet låg, vilket han antagligen gjorde då han pekade mig i den riktningen innan.

Efter det så sa jag att jag också letade efter min syster och ger en kortare beskrivning av henne, vilket jag såg att han reagerade på. Men han sa så klart att han inte har sett henne. Jag tackade och gick därifrån och han satte sig ned och tittade åt ett annat håll. Jag tog en bild, åkte iväg och skrev upp de signalement jag uppmärksammat. Åkte och hämtade min syster igen och åkte och för att kolla vart han kan ha tagit vägen härnäst. Men han var helt borta och måste ha försvunnit från platsen väldigt fort.

Jag ringde till polisen och frågade om det fanns ett signalement från det senaste överfallet och gav dem även mitt på mannen jag pratat med.

Ni förstår inte hur mycket jag ville slå den här mannen i ansiktet. Hur mycket jag ville trycka ned honom i marken och bara vänta på att att han skulle bli omhändertagen av polisen. Få visa honom vad väldigt få kommer få erfara, vad som händer när man på riktigt gör mig arg. Men jag visste inte att han faktiskt hade gjort något. Jag utgick bara utifrån ett antagande och en känsla jag och min syster hade. Så jag stod där, försökte komma ihåg så många detaljer av honom utan att låta min ilska visa sig.

Men hört av mig till polisen. Har gjort något. Kan vara ett rent missförstånd. Men har bara varit så här arg en gång tidigare, hoppas det aldrig händer igen.

Har då alltså för första gången i mitt liv fått akupunktur idag. Det fantastiska är att det faktiskt känns som om det gjorde nytta! Ryggen känns bättre än vad den gjorde innan, sen kan det ju också bero på att jag även fick lite massage då det upptäcktes att jag hade muskelknutor från helvetet längs med skulderbladen och i ryggslutet. Men känns i alla fall lite bättre nu!

När jag sen åkte hem så fick jag en väldigt konstig musik craving, vilket jag inte ofta får på det sättet och lyssnade på "Dear Bobbie" 5 i bilen. Vet inte varför, kändes rätt så jag gjorde det. Sen har jag haft en relativt lugn dag med lite promenader och musik.

Imorgon är det dags att jobba igen men inte före jag varit på besiktning med bilen. Vilket betyder upp väldigt tidigt, vilket betyder att jag måste göra mitt bästa för att vara på bra humör under förmiddagen. Men det klarar jag, tycker ju faktiskt inte att det är en pina att gå till jobbet i år. ^^

Okay. Kanske dags att gå och lägga sig.. Fast blir nog ett avsnitt av Doctor Who först... Godnatt! :D

Hej, jag är 20 år men har en rygg som är 76 eller något sådant. Nej men min rygg har spökat ovanligt mycket nu på slutet, hugger till när jag ska lyfta saker och värker mer än vanligt. Nu är det så att jag har haft ryggvärk i flera år och kanske skulle ha försökt göra något för att minska den värken tidigare, men har aldrig varit något som stört mig i så långa perioder åt gången att jag tagit tag i det. Nu ska jag dock försöka med akupunktur imorgon. Vilket, om det fungerar, inte hade kunnat komma mer lägligt.

Anyway nog gnällt om det. Har nu fått börja jobba och gillar det riktigt mycket än så länge. Jobbar ganska mycket men känns ändå helt okay att vara där den tiden, inte som för två år sedan när man slavade lika många timmar på ett annat ställe... Fick dock lov att tacka nej till konferencier grejen på midsommar då jag måste jobba då, men var inte så konstigt och blev inte direkt förvånad. Tycker fortfarande det var kul att bli tillfrågad dock!

I och med att jag börjat jobba så har jag även flyttat tillbaka till Leksand för tillfället, det går väl lite upp och ner antar jag. Jag och mamma vill väl göra saker på lite olika sätt och har ju fått göra på mitt sätt ett tag nu. Men även detta blir nog bra till slut, hon kommer ju inte vara här under hennes semester så då försvinner ett konfliktmoment för oss båda. ^^

Fan vad ointressant det här blev, eh ber om ursäkt för det. Kände bara för att skriva lite. Ahja, akupunktur imorgon, hoppas det hjälper, om det gör det så får jag väl förbanna mig själv för att inte ha provat det tidigare.

Tack för mig!

I morse så skrev min förre trumlärare till mig på facebook och frågade om jag var intresserad av att vara konferencier under midsommarfirandet i Leksand. Det kom verkligen som en blixt från klar himmel! Jag, värd för Svea Rikes största midsommarfirande? Hur skulle jag ens kunna fundera på att tacka nej?

Så ska nu försöka hitta en lösning med min chef, vilket inte kommer vara allt för svårt tror jag. Sen är det satt att jag ska vara med och leda det största firandet av en av de största helgdagarna i Sverige. Vet inte hur jag kom på tal, men känns väldigt kul att jag har tagits upp som förslag på deras initiativ. Det tyder ju på att man har gjort ett bra intryck på något sätt!

Ahja, tillbaka till städningen av lägenheten så jag kommer tillbaka till ett fint hem i augusti!

Kom ihåg! En svensk tiger.

Snart är mitt första år på Högskolan till ända. Har examination imorgon och sen är det liksom slut. Det är ett år som har gått väldigt fort, känns som jag alldeles nyss hade mina introduktionsveckor. Men som samtidigt känns som om det man gör nu är något man gjort hur länge som helst. Som man har känt människorna länge och varit i miljön av mediehuset i mer än två terminer.

Men snart är det dags för sommar och jobb, vilket betyder att ta sin resväska och inkvartera sig hos sin moder i några månader innan man tar sig tillbaka hit. Allt detta har fått mig att fundera på hur jag har förändrats som människa under det här året. Om jag har förändrats.

Har jag fortfarande samma demoner som när jag började? Jag vet att jag definitivt har nya saker som människor som skänker glädje till mitt liv. Men är det miljöombytet och allt det jag har gjort nog för att komma undan mina gamla problem och saker som kanske var fel med mig?

Jag vet inte. Jag antar att näe, de flesta sakerna hemsökte mig fortfarande gör det. Inte alla, men en del. Men samtidigt så har jag kanske "växt ifrån" vissa saker som var dåliga med mig. Kanske till och med utvecklat nya saker som folk stör sig på.

Eh, jag vet inte. Det jag vet är att det här året har varit det mest givande för min egen del i akademisk väg so far och jag har nog aldrig upplevt att jag har lärt mig så mycket i skolan tidigare som under de här två terminer.

Hoppas att nästa år blir minst lika bra om inte bättre och att jag kan få lite peace of mind i andra delar. Men nu sätter vi fokus på sommarens jobb och att prestera så bra som möjligt där, ska faktiskt bli riktigt kul att få börja med det med!

Hejdå för den här gången, tack för du tog dig tid att läsa om ingenting! ^^

Klart med hur jag ska jobba i sommar, klart när jag börjar, klart när jag börjar och jag kände inte igen stugan alls. Det summerar väl gårdagen.

Igår så åkte jag och kollade på hur renoveringen av vår sommarstuga går, det var första gången jag var där efter att de började och jag kände knappt igen mig! Det kommer bli väldigt bra och mamma har väldigt många fler idéer hon vill få igenom, så fort pengarna finns that is. Hon är väldigt glad över hur det blir och tror hon verkligen känner att hon gjorde rätt val som satsade på det här istället för att ha kvar huset.

Sen var jag också och pratade med Mesut, som ska vara min chef i sommar, han är förjävla härlig att ha och göra med och han verkar lita på mig väldigt mycket. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna det men känns väldigt skönt att han gör det. Så nu har vi kommit överens om att jag ska jobba i två månader nu i sommar, vilket kommer ge mig mer betalt än vad jag haft på ett sommarjobb tidigare (vilket också beror på att stället jag jobbat på förut hade väldigt dåligt betalt och drog sig ur att höja min lön förra året). Men känns också som jag kommer trivas väldigt bra där, mycket trevliga människor där och alla verkar fungera, kändes verkligen bra när Mesut sa "välkommen till familjen" när vi hade kommit överens igår!

Nu ska jag bara fokusera på min opposition och examination och hoppas innerligt att min uppsats blir godkänd.

Önska mig lycka till! :D

Okay, vi börjar med det här bara för att få er med på vad jag pratar om. Jag tror jag har någon form av abandonment issue, av olika anledningar. Sen några år tillbaka så har jag haft väldigt svårt just med avsked, och det har blivit än mer uppenbart när jag ser på film eller på TV-serier.

Jag är någorlunda sen till det tåget, men jag håller just nu på att kolla igenom Dr. Who efter rebooten. Jag gillar den väldigt mycket och försöker kolla så ofta jag hinner med det. Men problemet är det att The Doctor även han har abandonment issues, vilket de spelar väldigt mycket på för att skapa känslosamma scener, vilket de lyckas med. Aldrig har jag varit med om att en serie fått mig att fälla tårar så ofta som Dr. Who. Allt ifrån Rose avsked till sista avsnittet med David Tennant. I ett avsnitt jag såg nyligen (då med Matt Smith) så grät jag först för att det gjorde mig ledsen, bara för att minuten senare gråta för att jag var glad. God dammit! Borde kanske försöka ta tag i detta.. Men then again, vissa gånger är det skönt att sådana känslor väcks, man får veta om att man lever. Samt man får gråta i slutet av The Walking Dead - Game Season 1. Vilket jag tycker är skönt, man känner verkligen karaktärerna i det spelet och hur många gånger jag än spelar eller ser en play-through av det spelet, så gråter jag alltid i slutet.

Idag har dock varit en bra dag så här långt! Vaknade ganska tidigt och kände mig glad. Diskade och städade hela lägenheten och känner mig allmänt energifull för första gången på länge. Kanske ska hitta något mer produktivt att göra idag, om inte annat så får jag väl säkert ett samtal från min mor över att hon på något sätt oroar sig för min syster som åkt utomlands själv för första gången idag. Men tror nog hon klarar sig. Både min syster och moder då.

Okay, nog med ordbajs för nu. Dags för lunch!